Ledaren: Budget för orättvisa

Anders Borg försöker skyla klassinnehållet i ett
allt genomskinligare jobbmantra. Budgeten sägs representera en politik
för fler i jobb. Kejsaren är naken! ropar vi. För på vad sätt avskaffad
förmögenhetsskatt och kraftigt sänkt fastighetsskatt för dem med de
största och dyraste villorna ger fler jobb är en gåta som inte ens den
klurigaste nyliberal kan besvara.

Finansminister Borg slår
till med att pengaregnet över de rika skall öka mängden riskvilligt
kapital och därmed per automatik investeringarna och jobben. Det har
som bekant sagts förut, men blir inte mer rätt för det. Det är
sannerligen inte kapital som saknas i Sverige. Tvärtom. Genom inte
minst de monstruösa aktieutdelningarna finns det idag ett gigantiskt
överskottskapital. Men det investeras inte i produktion. För att det
inte finner lönsam avsättning.

Ökade investeringar kräver ökad
efterfrågan bland dem som idag måste vända på slantarna för att få
hushållsbudgeten att gå ihop. Men från denna grupp drar Anders Borg
istället in pengar, som från de arbetslösa och sjuka. Samtidigt som han
oroar sig över för stora löneökningar. När både företag och stat öser
pengar över de redan rika, så måste de stora löntagarkollektiven hålla
igen. För att inte äventyra samhällsekonomin. Ridå.

I
sammanhanget skall noteras att Anders Borgs jobbretorik glidit en smula
sedan han blev finansminister. Före valet talade högeralliansen om full
sysselsättning. Numera talar finansminister Borg om att få ner den
”icke inflationsdrivande arbetslösheten”.

Full
sysselsättning innebär alls inte arbete åt alla, om nu någon trodde
det, utan en arbetslöshet som håller inflation och uppstudsiga arbetare
i herrans tukt och förmaning. Varvid fler låglönejobb och fler osäkra
anställningar utgör högerns enda jobbskapande vision. En arbetslös som
tvingas ta ett jobb under sin kompetens och till en lön lika låg som
a-kassan utgör ingen inflationsrisk.

Att vårbudgeten är
klassorättvis råder det som sagt inte någon som helst tvekan om. Anders
Borg tvår sina händer i hänsynen till alliansbrödernas hjärtefrågor.
Och lovar nya jobbavdrag framöver. Det gäller att upprätthålla de nya
moderaternas image som arbetarparti. Men det är ett fikonlöv. För i
samma andetag lovar Borg att avskaffa värnskatten. Vilket ger ett nytt
miljardregn över de redan rika.

Socialdemokraternas ekonomiska
talesman Pär Nuder konstaterar med rätta att budgeten är orättvis. Men
när Nuder med hänvisning till  utgiftstak och överskottsmål påstår
att budgeten är för expansiv, så är han sin egen inskränkthets fånge.

Må
vara att den omlagda fastighetsskatten kommer att driva upp priserna på
de dyraste villorna i storstadsområdena. Vilket måhända föranleder den
inflationsbekämpande riksbanken att höja räntorna mer än vad det annars
skulle ha gjort, för att förhindra den fastighetsbubbla som regeringen
bäddar för. Småhusägare och andra låntagare får via höjda räntor vara
med och betala skattesänkningarna för de  rika.

Men i
övrigt är budgeten alls inte expansiv. Tvärtom. Redan 1 juli kommer den
nya skatten på trafikförsäkringen, som tillsammans med höjda
a-kasseavgifter i ett huj äter upp jobbavdragets nådegåva för flertalet
löntagare. Och för arbetslösa ungdomar väntar redan i höst nya
försämringar i a-kassa.

Anders Borg drömmer inga mardrömmar
om inflationen och behöver inte göra det. Med en arbetslöshet på 6
procent och tillbakahållen köpkraft för de flesta löntagare, så är
inflationsrisken liten.

För vår del förespråkar vi en expansiv
finanspolitik för att avskaffa arbetslösheten. Vi ger inte ett skvatt
för överskottsmål och budgettak. Så länge hundratusentals människor går
utan jobb, så bör staten satsa alla tillgängliga medel på jobbskapande
åtgärder.

Men då handlar det inte om att ösa pengar över
dem som redan har så mycket pengar att de inte vet vad de skall göra av
dem. Utan om att investera i ökad välfärd. Utbyggd offentlig sektor,
med fler anställda och bättre löner utgör en jobbpolitik värd namnet.

Men
en sådan politik är inget för Anders Borg och högerregering. Lika lite
som för Pär Nuder och socialdemokratin. Tvärtom. Likt sin företrädare
planerar Borg för en ytterligare krympning av offentlig sektor. De
offentliga utgifernas andel av BNP, som sätter gränserna för inte minst
skola, vård och omsorg, skall enligt finansplanen minska från dagens 32
procent till drygt 29 procent år 2010. I reda pengar gör det 57
miljarder kronor, pengar som hade tillförts offentlig sektor om den
tillåtits disponera samma andel av BNP som idag.

Sverige
befinner sig i en högkonjunktur. Tillväxtsiffrorna är goda. Landet är
rikare än någonsin. Men pengarna används inte till att bygga ut den
gemensamma välfärden. Tvärtom. Högerregeringen drar åt den tvångströja
som offentlig sektor placerats i sedan över 20 år.

Om detta
talar Pär Nuder tyst. För att Anders Borg och högerregeringen bara
fullföljer socialdemokratins politik för en successiv krympning av
offentlig sektor.
I högkonjunkturen leder denna politik inte till
drastiska nedskärningar i det offentliga. Men när konjunkturen vänder,
så blir nedskärningarna så mycket värre, särskilt som regeringen
använder allt tillgängligt utrymme för att sänka skatterna, framförallt
för de rika.

Alltså. Budgeten är alls inte expansiv. Det
är  en budget som kombinerar skattesänkningar för de rika med ett
löfte om drastiska nedskärningar i det offentliga så snart konjunkturen
vänder. En reaktionär och arbetarfientlig budget.

Opinionssiffrorna
ger regeringen underkänt. Det är glädjande. Men det räcker inte att
protestera i smyg. På 1 maj är det hög tid att beträda gatorna i kampen
mot högern. För den som vill arbetarpolitik och socialism är Röd Front
det givna valet.

Ledaren 17 april
Proletären nr 16, 2007