Låt ”märket” gå i graven!

Så sprack LO:s samordning inför vinterns avtalsrörelse som en byxbak efter en julfest. Det är inget att beklaga. Facklig samordning är bra om den syftar till att solidariskt kämpa för alla arbetares förbättrade villkor, men är rent destruktiv om samordningen strävar efter att hålla tillbaka och förvandla vissa fackförbund till lönepoliser som agerar på uppdrag av motparten.

Med storföretagens lönetak, det så kallade märket, riskerade LO-samordningen att bli det senare. Och det är den växande kritiken mot ”märket” som ligger bakom den spruckna samordningen.

För allt fler har det gått upp hur ohållbart det är att storföretagen tillåts sätta lönetak för samtliga arbetare i Sverige med konsekvensen att till exempel en stor arbetargrupp som undersköterskor hålls nere för att aktieägarna ska kunna fortsätta sina rekordutdelningar.

För att skydda ”märket” enades IF Metall och Kommunal om att göra ett undantag för just undersköterskorna. Det är ett fulspel där de två största fackförbunden tillsammans ska rädda storföretagens lönetak genom att med kvasifeministisk retorik prata om värdediskriminering.

Givetvis är undersköterskornas löner skamligt låga. Men varför skulle undersköterskor vara mer ”undervärderade” än städerskor, kökspersonal, servitriser, barnskötare, butiksbiträden, taxichaufförer och alla andra arbetargrupper som tvingas hanka sig fram på låga löner.

IF Metalls och Kommunals försök att använda undersköterskornas berättigade lönekrav som ett sätt att rädda ”märket” är bara ett försök att slå split mellan olika arbetargrupper och fackförbund.

Kravet i avtalsrörelsen måste vara rejäla lönehöjningar för samtliga arbetargrupper, mest till de som har minst, vilket givetvis innefattar undersköterskorna.

Rejält höjda arbetarlöner vore bra för samhällsekonomin och skulle innebära en välbehövlig omfördelning från de ständigt ökande vinsterna och förmögenheterna i samhällstoppen till vanligt folk, inte minst till den stora gruppen lågavlönade arbetarkvinnor som är betydligt större än endast undersköterskorna.

Huruvida den spruckna LO-samordningen innebär ”märkets” död eller bara en första spik i dess kista låter vi vara osagt.

Men avtalsrörelsens krav måste framförallt rikta sig mot den ordning som värderar ägarnas och arbetsköparnas intressen högre än arbetarklassens och för att de värden som arbetarnas gemensamma arbete skapar fördelas så att de kommer det stora flertalet till godo.