Lärdomar av världskriget

Uppmärksammandet av 100-årsminnet av första världskrigets utbrott kantas av sönderkliade hårbottnar. Snart sagt alla mediala rum befolkas av tyckare som försöker förstå hur det hela kunde ske.

Hur kunde Europa som är bärare av humanismen och förnuftet, plötsligt kastas in i ett vanvettigt krig? Ett krig utan varken mening, mål eller segrare, som trots detta applåderades av sin samtids mest framstående politiker, filosofer, författare och andra skönandar. Ett krig där alla sidor påstod sig slåss för samma europeiska civilisation och kultur.

Svårigheten att förstå är lättbegriplig. Historien skrivs som bekant av segraren. Den borgerlighet som står för historieberättandet, efter att ha gått segrande ur den första rejäla kraftmätningen med socialismen under 1900-talet, är samma borgerlighet som bär ansvaret för första världskrigets blodbad. Precis som för 100 år sedan lider den europeiska borgerligheten av en uppblåst kolonial självbild och en barnatro på kapitalismens förmåga att skapa fred, välstånd och harmoni.

Påståendet att Europa förlorade sin oskuld i och med första världskriget gäller bara för den europeiska borgarklassen. För arbetarrörelsen rök oskulden, som senast, vid krossandet av Pariskommunen 43 år tidigare. När den tyska och franska överklassen slöt fred med varandra och tillsammans slog ner arbetarrevolutionen och slaktade revolterande arbetare i tiotusentals.

För Afrika och Asien var det halva århundradet som föregick första världskriget en enda lång våldtäkt. Den humanism som präglade de europeiska stormakternas självbild var som bortblåst i kolonierna. Detta Europa som ”arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt”, måste som borgerlighetens ideolog Herbert Spencer uttryckte det, utrota ”sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg”.

Det första världskrigets barbari var inte nytt. Det nya var att det skedde i Europa, att det var européer som slaktades i massomfattning och att även många ur de högre klasserna strök med på slagfälten.

Framförallt punkterade kriget frihandelsliberalernas tro på att ömsesidigt handelsberoende förhindrar krig. Tvärtom så var kriget resultatet av det kapitalistiska systemets internationella konkurrens och ständiga tillväxt på ett klot där marknader och resurser är begränsade.

När världen blev för trång för konkurrerande imperialistiska makter förbyttes de vackra lovsångerna om mänsklighetens fred och lycka till lika högstämda lovtal om kriget som vägen fram för kultur, civilisation och demokrati.

Givetvis finns ingen automatik i detta, den förenklade bilden att imperialism oundvikligen leder till krig är just en förenkling. Krig är bara ett sätt att lösa motsättningar och krig mellan stormakter kostar ofta mer än det smakar, även för de härskande klasserna. Men för den som vill förstå första världskriget gäller det att förstå hur det kapitalistiska systemet fungerar. Då måste man se bortom de ideologier och fraser som de härskande klasserna alltid klär in sina intressen i för att vinna folkligt stöd till krigen.

Denna sanning är allt för magstark för borgerligheten att acceptera. De traskar på i fädernas spår. I kampen om marknader och i jakten på maximal vinst är alla medel tillåtna. Allianser uppstår och går under och krig och krigshot i olika former är aldrig långt borta. Som alltid är den demokrati och humanism som präglar självbilden som bortblåst när det kommer till statskupper, invasioner, blockader och drönarattacker.

Samma sak är det med den klassamarbetande socialdemokrati som förlöstes ur kriget, när den svek tidigare löften om att till varje pris förhindra kriget och istället valde sida med sina egna respektive borgarklasser.

Även om mycket vatten har runnit under broarna på 100 år så är grundsynen den samma. Det privata näringslivet, dvs kapitalistklassen, utmålas som allas vårt intresse. Och fackföreningsrörelsen har tagit som sin uppgift att stärka de stora exportföretagens konkurrenskraft på världsmarknaden. En sådan arbetarrörelse, som har gjort de egna kapitalisternas intresse till sina, har redan beträtt den väg som 1914 ledde till skyttegravarna.

2014, precis som 1914, ligger fredens möjligheter hos arbetarklassen. Fredens säkraste försvarare är en klassmedveten arbetarrörelse byggd på internationalism. En arbetarrörelse som i varje utvecklat kapitalistiskt land måste rikta kraften mot den egna härskande klassen och de internationella allianser och unioner denna ingår i.

Svenska fredsvänner måste rikta krutet mot Svenskt Näringsliv, Carl Bildt, Urban Ahlin, EU och Nato – det är den viktigaste lärdomen från 1914.