I fjol krävde facken inom industrin 3,7 procent i lönelyft. Det var i en tid då hjulen snurrade på hyggligt och då vinster och aktieutdelningar steg som raketer, inte minst på grund av de föregående krisårens reallönesänkningar.
I vanlig ordning tog industrifacken sedan ”sitt ansvar” i löneförhandlingarna. När avtalet slöts var budet bantat till 2,6 procent där sattes också det beryktade ”märket”, för andra fackförbund att bara acceptera.
I år har LO-familjen åter samlats kring ett gemensamt bud, vilket nyvalde ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är glad och stolt över. Men så mycket mer finns inte att glädjas åt. För i varselvågens höst är det ”nedväxling” som gäller. Låga lönelyft skall rädda jobben, sägs det. I år kräver LO därför bara 2,8 procent i lönelyft.
Till det läggs ett krav på minst 700 kronor i månaden för dem som tjänar under 25.000 kronor i månaden, vilket ger de lägst avlönade något mer än 2,8 procent. För en hotellreceptionist med 20.100 kronor i månaden innebär till exempel 700 kr en ökning på 3,5 procent, detta för att låna ett exempel ur LO:s pressmeddelande.
Nu är detta ett utgångsbud och arbetsköparsidan skränar redan och som alltid om omöjliga krav. Därför lär det som lika alltid finnas prutmån på det redan prutade budet, förmodligen i minst samma storleksordning som i fjol. Nye Metallbasen Anders Ferbe, som är den som sätter ”märket”, ger i vart fall inte minsta sken av någon stridsvilja. Så låt oss gissa att ”märket” hamnar kring eller en bit under 2 procent och att de 700 kronorna till de lågavlönade krymper ihop i samma grad.
Med en förväntad inflation kring 2 procent ger en sådan nivå frysta eller sänkta reallöner för LO-medlemmarna.
Argumentet för ”nedväxlingen” är som sagt jobben, vilket kan synas rimligt. Genom att hålla igen på lönekraven skall fler få behålla jobbet och fler komma i jobb.
Men är det verkligen rimligt? Är det så att den nuvarande varselvågen beror på att svenska arbetarlöner är för höga och innebär låga lönelyft att fler kommer i jobb?
Svaret på båda frågorna är nej. Varslen inom industrin beror inte på höga löner, utan på bristande efterfrågan i framförallt det krisdrabbade Europa. Frysta eller sänkta löner räddar vinsterna i exportföretag med vikande försäljning, men räddar inte ett enda jobb. Det spelar ingen roll vilka gåvor LO kommer krypandes med. Företagen ”anpassar kostymen” i alla fall.
Till denna del av problematiken skall noteras att Sverige har ett gigantiskt överskott i bytesbalansen, det handlar stadigt om 6-7 procent av BNP, vilket faktiskt är mer än både Kina och Tyskland. Ett sådant överskott i affärerna med utlandet innebär att det svenska folkhushållet lever under sina tillgångar, vi producerar mycket mer än vi konsumerar.
I en sådan situation utgör rejäla lönelyft en utmärkt medicin i krisen. Rejäla lönelyft ger löntagarna mer att handla för och dessutom högre skatteintäkter, att användas i välfärden. Det ger fler jobb i både privat och offentlig sektor och utgör på köpet en liten lättnad för krisdrabbade länder i Sydeuropa, som kan sälja lite mer till Sverige.
Det kan kanske låta magstarkt, men kapitalisternas klagan över det olidliga kostnadsläget är något av århundradets bluff. Vilket kan beläggas med kalla siffror. Så motsvaras det gigantiska överskottet i betalningsbalansen av ett lika gigantiskt bruttoutflöde av kapital till utlandet, av SCB beräknat till helt otroliga 358,5 miljarder kronor för 2011!
Det är långt mycket mer än vad all sjukvård kostar varje år.
Detta bruttoutflöde av kapital beror framförallt på att de kverulerande företagen inte tar hem sina exportförtjänster, för att investera dem i Sverige. Istället placeras vinsterna på världens spekulationsmarknader.
Det finns allts 358,5 miljarder skäl att avvisa påståendet om att högre löner hotar jobben. De som tjänar så mycket pengar på svenska arbetare, och som dränerar landet på så gigantiska summor, har råd att betala högre löner.
Högre löner sätter som sagt fler i arbete.
Sverige är alls inte ensamt om att göda den kapitalistiska gökungen. På den euforiska europaportalen läser vi att Frankrikes socialistiska premiärminister Jean-Marc Ayrault nyligen sjösatt en ny modell för jobbskapande åtgärder. Ayrault vill sänka företagens arbetskrafts-kostnader med 170 miljarder kronor under tre år, framförallt genom sänkta arbetsgivaravgifter. Enligt Ayrault skall modellen öka de franska företagens konkurrenskraft och därmed ge 300.000 nya jobb.
Ett litet aber i sammanhanget är dock att miljardrullningen till företagen skall betalas till hälften av nedskärningar i offentlig sektor och till hälften genom höjd moms, vilket minskar såväl den offentliga som den privata konsumtionen, med förlorade jobb som följd.
Man skulle kunna säga, att hur Ayrault än vänder sig, så har han rumpan bak. Men det är för snällt sagt. För de pengar han tänker röva från det offentliga och från konsumenterna – från löntagarna – kommer till god del att gå rakt in på företagens vinstkonton. Inte heller franska företags produktionsvolym bestäms av nivån på lönerna, utan av köpkraftig efterfrågan.
Att minska köpkraften är att fördjupa krisen.
Vi är alls inga konsumister. Men det är en illusion att tro att låga lönelyft fungerar som medicin i en kapitalistisk överproduktionskris. Det är precis tvärtom. Höjda löner sätter fart på hjulen.
Sedan kan man alltid diskutera hur ett ökat konsumtionsutrymme skall användas. För vår del rekommenderar vi ökad konsumtion av gemensam välfärd. Eller varför inte av fritid. 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön är ett utmärkt krisrecept.
