Kräv Annelie Nordströms avgång – Men för att rensa upp i rötan krävs mer än så

Aftonbladets avslöjanden om Kommunalledningens korrupta livsstil och hur de utan skam har förskingrat hundratals miljoner av medlemmarnas pengar på lyxkrogar och överklassanläggningar har med rätta väckt ett ramaskri.

Det är inte förvånande att högern tar tillfället att angripa hela den kollektiva tanken och predika individualismens lösning, den som inte betalar medlems-avgift till någon organisation kan heller inte bli förskingrad på sina pengar.

Många kommunalarbetare har valt att lämna facket. 5000 bara under första veckan. Med rätta frågar sig många varför de ska vara med i ett fackförbund där ledningen bara ser till att sko sig själva.

Men att lämna den kollektiva organisering som fackföreningar utgör, trots sina uppenbart gigantiska fel, är dessvärre ingen lösning. En oorganiserad och splittrad arbetarklass gör det betydligt svårare att mobilisera motstånd mot såväl arbetsköparna som mot de korrupta fackpampar som topprider fackföreningarna.

Men anklagelsens pekfinger ska inte i första hand riktas mot antifackliga högerspöken och definitivt inte mot de svikna medlemmar som väljer att lämna, utan mot de korrupta fackpampar som bär ansvaret för de avslöjade skandalerna. Det största hotet mot den fackliga tanken är de fackliga ledningarna själva. Topparnas förakt för medlemmarna är en viktig förklaring till att den fackliga organisationsgraden i dagens Sverige är nere på 1930-talets nivåer.

Runt om på arbetsplatserna kräver kommunalarbetare storstädning i ledningen och att de ansvariga myglarna ska ställas till svars och avsättas. Det är rätt och riktigt!

Alla vet att när man städar en trappa så gäller det att börja längst upp och steg för steg jobba sig nedåt för att sopa bort den smuts som samlas. Det krävs även en god belysning för att se allt skräp och damm som döljs i hörnen.

Samtliga inblandade och ansvariga bör ställas till svars och avgå, som senast vid Kommunals kongress i slutet av våren. De högsta ansvariga bör avgå med omedelbar verkan.

Ett rimligt krav från medlemmarna är att alla eventuella avtal om fallskärmar eller avgångsvederlag ska förklaras ogiltiga. Myglarna ska inte kunna sko sig en krona mer på de medlemmar vars förtroende de redan så grovt har utnyttjat. Om en vanlig kommunalarbetare åker fast för stöld på jobbet får hen sparken på stående fot och blir dessutom avstängd från a-kassan i 60 dagar.

Varför ska kommunalarbetarnas förtroendevalda behandlas på något annat sätt? Att sno från medlemmarna är moraliskt och politiskt ett betydligt värre brott än att sno från arbetsköparna.

Det finns alla möjligheter till en bred enighet ute på arbetsplatserna bakom kravet på att rensa upp i den egna ledningen. Agerandet från Kommunals ledning är en skymf mot alla fackligt förtroendevalda som kämpar på i motvind för att organisera sina arbetskamrater ute på arbetsplatserna. Frågan handlar inte om partipolitiska sympatier utan om hederlig arbetarmoral.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren föreslår med sin sedvanliga blandning av allvar och humor att korruptionen i den fackliga apparaten ska lösas genom att adjungera in kommunister i de fackliga ledningarna. Kommunister som kan avslöja myglet och hänga ut mutkolvarna i Proletären.

Det är ett förslag som värmer härdade kommunisthjärtan. Men dessvärre är problemen inom den fackliga apparaten allt för stora för att kunna lösas genom att ersätta ruttna företrädare med andra personer. Vi tror inte för en sekund att kommunister står över risken att förfalla till korruption. Hela den fackliga apparaten är uppbyggd för att garantera en klyfta mellan medlemmar och ledning och ett privilegiesystem och samförstånd med arbetsköparna som underblåser korruption.

Ändå innehåller Ljunggrens förslag många korn av sanning. Kommunistiska Partiet har som enda parti i Sverige skrivit in i sina stadgar att de kommunister som sitter som valda representanter i politiska församlingar inte får tjäna pengar på sina uppdrag, utan bara får ersättning för utebliven arbetsinkomst. Att företräda arbetarklassens intressen ska man syssla med för att man brinner för det, inte för att tjäna pengar på det.

Det är även därför vi har slagit fast i våra stadgar att den som är anställd av partiet inte får ha mer än en genomsnittlig arbetarlön. Det handlar inte om asketism, som Stig-Björn Ljunggren tycks mena, det gäller helt enkelt att den som har äran att vara företrädare för en arbetarorganisation ska leva under samma förhållanden som arbetare gör. De som förhandlar fram löner åt andra ska själva leva på dessa löner. Det ger om inte annat en bra morot åt förhandlarna att kämpa för så höga löner som möjligt.

Det är när det börjar tummas på dessa principer och företrädare istället börjar snegla på hur klassfienden lever som korruptionens nervgift börjar sprida sig inom arbetarorganisationer vilket till slut förlamar hela organisationen som ger utrymme åt maktfullkomliga och korrupta ledningar.

Korruptionen börjar inte med den typ av skandaler som nu avslöjas om Kommunals ledning, den startar långt tidigare med lyxiga hotellrum vid kongresser, höga löner för förtroendevalda eller bjudmiddagar med gratis sprit.

Men korruptionen handlar inte bara och kanske inte ens främst om förhållandena inom de egna arbetarorganisationerna. Detta är bara ett uttryck för en politisk korruption som kommer av att arbetarföreträdare umgåtts så länge och intimt med motståndaren att den härskande klassens tankar även blivit de härskande tankarna inom arbetarklassens organisationer. Kommunalskandalen är resultatet av hundra år av klassförräderi.

Annelie Nordström personifierar hur korruptionen och samförståndet går hand i hand. Nordström har nämligen satts som fackligt alibi åt en av regeringen tillsatt grupp med representanter från fackföreningar, monopolkapital och storbanker. En av gruppens uppgifter är att bereda mark för ett generalangrepp på Lagen om anställningsskydd, Las.

Ännu har ingen journalist letat fram några krognotor för när denna illustra skara supit ihop gänget för att bygga laganda. Möjligen stod näringslivet för notan i utbyte mot ett slaktande av Las och när kapitalet står för pengarna kallas det inte längre för korruption utan för representation.

Myglet, lyxlivet och korruptionen inom den ledning som Nordström bär högsta ansvaret för visar vilket virke Annelie Nordström är gjord av. Ingen rättänkande arbetare kan ha något förtroende för henne och hon har inget fackligt mandat för att angripa allas vår trygghet.

Hur samförståndet förlorat varje koppling till förståndet visar sig i det absurda att fackliga företrädare sitter och förhandlar om att avskaffa det lagliga skydd som i varje fall ger någon form av trygghet på arbetsplatserna och stänger dörren för arbetsköparnas fullständiga godtycke.

Nordström & Co motiverar sitt angrepp på Las med att en stor del av arbetarklassen idag står utanför lagens skydd – genom bemanningsanställningar, vikariat och osäkra anställningsformer. Det är sant. Men lika sant är att detta är resultatet av att fackföreningsledningarna för att garantera samförståndet med motparten har backat allt för länge och inte lyckats stå emot den växande otryggheten.

Men det är inget argument för att undergräva allas vår trygghet. Istället är det hög tid att ta kamp mot otryggheten genom att kräva ett förbud av bemanningsföretag och ett avskaffande av anställningsformen ”allmän visstid”, som regeringen Reinfeldt införde och som Stefan Löfven inför valet 2014 lovade att hans regering skulle avskaffa.

Kommunalskandalen visar varför det är nödvändigt att bryta med samförståndet som göder korruption inom fackföreningarna och växande otrygghet på arbetsplatserna.