IS och SD har samma världsbild

Förra veckans terrorattacker – blodbadet i Beirut och de synkroniserade attentaten i Paris – samt den tidigare nedskjutningen av det ryska flygplanet är ytter-ligare bevis på den styrka som IS tillskansat sig.

Terrordåden möts av högljudda krigsförklaringar och repressiva lagförslag, som om ingenting har lärts efter 11 september 2001. Dåden ger vatten på rasisternas kvarnar och ökar spänningarna. När Åsa Linderborg skriver att vi politiskt ”befinner oss i ett all time low” formulerar hon nog känslan hos många av oss.

Det är ju detta IS-fundamentalisterna vill. Utöver hämndmotivet – att visa sin förmåga att angripa de länder och organisationer som med olika motiv bekrigar IS i Irak och Syrien – så genomförs dåden för att underblåsa islamofobin och motsättningen mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden.

IS-fundamentalisternas spegelbild är SD-fundamentalisterna. Världsbilden är densamma. Tydligt uttryckt av Kent Ekeroth i Aftonbladet för några år sedan: ”I dag står vi i Europa inte mot ett militärt hot. Vi är inne i en ny fas av ett regelrätt krig som vi inte har inlett. Det är 1400 år gammalt och det har inte förändrats nämnvärt.” (12/9-2010)

Det är inte bara världsbilden som är densamma, utan även intresset. Varje angrepp på moskéer, flyktingförläggningar och skolor eller speciallagar riktade mot muslimer ger IS-fundamentalisterna ökade möjligheter att rekrytera och bygga ut i förorterna i västländerna. Varje terrorattentat på europeisk mark – SD bryr sig inte så länge det är människor i den muslimska världen som dör av terrorn – spär på en rädsla som skapar en förträfflig jordmån för SD-fundamentalisternas möjlighet att rekrytera och bygga ut.

Det är detta som underblåser hopplösheten hos progressivt tänkande människor. Ju tydligare konsekvenserna blir av den imperialistiska utrikespolitiken och den arbetarfientliga inrikespolitik som skapat massarbetslöshet, sociala klyftor och utanförskap, desto starkare växer de politiska krafter som är en skapelse av denna politik och som bidrar till att dölja orsakerna och som leder människor in i återvändsgränder som aldrig kan angripa roten till problemen.

Samtidigt som verkligheten ropar efter starka rörelser för social rättvisa och mot den imperialistiska krigspolitiken, så har dessa krafter aldrig varit mer marginaliserade i modern tid än nu.

Det som nu händer är ingen tillfällighet, det är resultatet av avsaknaden av sociala motkrafter som lämnat fältet fritt för en folkfientlig politik såväl i Europa som i Mellanöstern.

Att försöka sätta terrorismen i sitt sammanhang utmålas ofta som ett försök till försvar. Det är en absurd ståndpunkt. Som den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy skrev: ”Det är som att säga till en vetenskapsman som forskar kring medicin mot malaria att han eller hon är maskopi med malariamyggans honor.”

Så hur ska vi förstå det som händer. Frågorna är stora och komplexa, men några synpunkter är på sin plats.

För det första. IS-fundamentalismens framväxt skulle inte vara möjlig utan den USA-ledda krigspolitiken som sedan Gulfkriget 1991 systematiskt slagit sönder stater, bombat och svultit ut miljoner människor och skapat ett kaos ur vars aska IS har rest sig. Lösningen kan aldrig ligga i ännu mer krig, ännu fler bomber och fortsatt underblåsande av religiös sekterism och inbördeskrig. Först och främst måste kriget i Syrien lösas och det kan bara handla om diplomatiska och politiska lösningar.

För det andra. Det så kallade kriget mot terrorismen har i praktiken gett terrorismen – som är en taktik och inte en ideologi – en plats i världspolitiken som den tidigare saknade.

Västvärldens agerande visar med all önskvärd tydlighet att det enda sättet att göra sin röst hörd är genom terror. Regeringar som inte till fullo underordnar sig försöker man störta eller sätter i blockad, som i Syrien, Libyen eller Gaza. Demonstrationer, strejker och folkligt motstånd krossas. Så länge motståndet mot imperialistisk underordning och förtryck tar sig mindre våldsamma uttryck tystas och krossas dessa ansträngningar.

Det betyder inte att IS-fundamentalismen är någon antiimperialistisk kraft. Tvärtom har den vuxit fram i samförstånd med imperialismen som ett verktyg för att försvaga antiimperialistiskt motstånd. Sedan 1950-talet har reaktionära religiösa krafter stötts för att utgöra en motvikt till progressiva regeringar och rörelser eller som militanta verktyg som fungerar som imperialisternas förlängda arm – det gäller såväl islamistiska mördarligor i Indonesien på 1960-talet, Hamas i Palestina, Muslimska brödraskapet i Egypten, talibanerna och al-Qaida i Afghanistan som IS och andra grupper i dagens Syrien. Att vissa av dessa i givna lägen råkar hamna i motsättning till imperialisterna ändrar inte deras reaktionära karaktär.

För det tredje. När det gäller IS mål att återupprätta kalifatet – att med våld och folkfördrivning skapa en religiös och homogen stat för världens sunnimuslimer – så erkänner västvärldens ledare dagligen och stundligen genom sitt stöd till staten Israel att ett sådant projekt kan lyckas.

Även kampen för återupprättandet av den judiska staten – en religiös och homogen statsbildning som säger sig representera världens alla judar – började med en målmedveten terrorism riktad mot både de människor som bodde på den mark som man beslutat sig för att ta över och mot utländska makter för att väcka skräck och få upp sin fråga på dagordningen.

Då liksom nu fanns en gemensam världsbild och ett gemensamt intresse mellan de som ville upprätta den judiska staten och de som ville få bort alla judar från europeisk mark. Ökad antisemitism gav luft under vingarna åt sionismen. Det är lätt att förstå att när allt fler människor med ett visst ursprung eller tro exkluderades ur de europeiska samhällena och när politiska partier som öppet hetsar mot dessa grupper vinner framgång så är fler och fler i den utpekade gruppen beredda att lyssna till de som förespråkar upprättandet av en egen stat.

Givetvis finns mycket som skiljer då från nu och som bekant haltar alla historiska paralleller. Men faktum kvarstår att Israel är beviset på att det är möjligt att med våld och folkfördrivning skapa en religiös stat som kan bli bestående om den lyckas etablera sig och vinna stöd från stormakter.

För det fjärde. IS-fundamentalismens starka framväxt i de franska förorterna det senaste decenniet är inget att förundras över. Tre avgörande händelser 2005 ger en pusselbit till förklaringen.

Under kravallerna 2005 klottrade unga muslimer i förorterna ”Je existe” (jag finns) på betongväggarna. Av presidenten och den politiska makten stämplades de som slödder och pack.

Året innan hade det första slöjförbudet klubbats igenom i parlamentet. 2005 beslutade det franska parlamentet även om en lag för att hedra det koloniala arvet och de militärer som deltog i de koloniala krigen, tortyren, massmorden och ockupationerna. Lagen krävde att de franska skolorna skulle lära ut ”den positiva roll som Frankrikes närvaro hade haft utomlands, speciellt i Nordafrika”.

Lagen upphävdes visserligen bara ett år senare, men budskapet från den franska överheten var tydligt. De unga människor med rötterna i Nordafrika och arabvärlden som 2005 såg Irak bombas sönder skulle samtidigt tvingas bedyra sin tacksamhet över kolonialismen. Dessa osynliggjorda unga förvisade till arbetslöshet och fattigdom mötte endast förakt och polisvåld när de försökte synas och föra vidare den långa franska historien av upplopp och gatukravaller från 1789, 1830, 1848 och framåt.

Svaret på korstågsfundamentalismen och terrorhotet kan aldrig vara mer av den medicin som skapat den eländiga situation vi befinner oss i. Efter terrorattacken i Madrid 2004 valde de spanska folken en annan väg och krävde ett slut på Spaniens deltagande i det USA-ledda krigsäventyret. Det är den rätta vägen att gå.

Kampen mot den imperialistiska krigspolitiken måste gå hand i hand med kampen för social rättvisa. När människor kämpar tillsammans – oavsett etnicitet eller religiös tro – för sina gemensamma intressen och en bättre framtid då slås fötterna undan på både IS-fundamentalism och SD-fundamentalism.