Kommunisternas nya program

”Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt arbetarparti. Vårt mål är en fullständig omvandling av samhället. Vi vill avskaffa kapitalismen och i dess ställe upprätta ett arbetarstyrt, socialistiskt samhälle.”

Med dessa ord inleder vi vårt nya partiprogram som antogs av vår sjuttonde kongress i början av januari och som släpps denna vecka. Tre meningar som sammanfattar vad vi är för sorts parti. Ett parti av arbetare och för arbetare. Ett revolutionärt parti för att ersätta den kapitalistiska marknadsdiktaturen med en socialistisk arbetarstat.

Klasståndpunkten och den socialistiska målsättningen är de två ben som vårt parti alltid har stått på. Att alltid utgå från arbetarklassens intressen i stort som i smått och att knyta samman de dagliga striderna med insikten om att en verklig frigörelse från kapitalismens förtryck och orättvisor endast är möjlig genom störtandet av det kapitalistiska systemet.

Det nya partiprogrammet är egentligen inte nytt. Det är en uppdatering av det partiprogram som antogs 1993. I början av 1990-talet insåg vårt parti att vi levde i en brytningstid. Med socialismens sammanbrott, den nyliberala kapitalismens utveckling, borgerlighetens allt aggressivare motoffensiv och den västeuropeiska arbetarrörelsens uppslutning bakom storkapitalets EU och nyliberalismen – såväl den socialdemokratiska som den f.d. kommunistiska.

Även om brytningstiden var uppenbar kunde vi ännu inte överblicka konsekvenserna av detta epokskifte, när arbetarklassen led nederlag i den första ordentliga kraftmätningen med kapitalismen.

Med det nya partiprogrammet, som diskuterats länge och väl i partiets olika organisationer, tar Kommunistiska Partiet sin utgångspunkt i 2010-talets värld men står fortsatt fast rotade i klasståndpunkten och socialismen.

Stora delar av vänstern i den imperialistiska världen har under stolta proklamationer om förnyelse kastat ut både klasståndpunkten och socialismen. Arbetarklassen levde inte upp till dessa revolutionärers romantiska förväntningar och vägen till socialismen visade sig inte vara lika rak och enkel som i studiecirklarnas förenklade schema.

Lösningen blev att den förnyade vänstern helt enkelt avskrev hela klassmotsättningen från dagordningen. Istället anammades liberalismens individualism.

Enligt denna uppfattning befolkas världen av ett myller av individer som tidigare förtryckts av kollektivism och totalitära ideologier som tvingat in dem i falska grupperingar såsom klasser, nationer, kön, sexuella läggningar etc. Hur den enskilda individen förtrycks beror på den enskildes uppfattning av förtrycket. Om en person identifierar mig mest utifrån sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet eller sin klassuppfattning det gör det samma. Inget förtryck är mer eller mindre än det andra, måttstocken är den enskilde individens uppfattning av förtrycket.

Den som lyckas kryssa i flest av dessa olika förtryck bör därmed vara den mest förtryckta och den som den förnyade vänstern ska tycka mest synd om. Istället för en materialistisk analys av det kapitalistiska systemet och dess klassmotsättningar förvandlar den förnyade vänstern sig till en moralisk klagokör över kapitalismens värsta symptom. Från Mona Sahlin över Vänsterpartiet och långt ut i den anarkistiska vänstern har detta synsätt vunnit fäste.

Kommunistiska Partiets program är en utmaning mot den förnyade vänstern, ett program grundat i den marxistiska klasståndpunkten.

Den förnyade vänstern har även gjort sig av med socialismen, i varje fall med en socialism rotad i dagens klassmotsättningar. Deras socialism har förlorat markkontakten och förvandlats till en vacker tanke om en mer rättvis och förnuftig värld någon gång i framtiden.

I det nya partiprogrammet försöker Kommunistiska Partiet dra de nödvändiga slutsatserna av det första försöket att bryta med kapitalismen. Vår socialism dör inte med sina nederlag, den lär av dem.

Hur ska den socialistiska demokratin lyckas bli en deltagande demokrati som gör medborgarna delaktiga i alla beslutsprocesser och i den dagliga skötseln av samhället?

Hur ska en behovsstyrd ekonomi lyckas förena det gemensamma ägandet med det enskilda initiativet och den långsiktiga planmässigheten med det kreativa nytänkandet?

Hur ska revolutionen och socialismen försvaras från kontrarevolutionen och den borgarklass som visat att den är beredd att ta till alla medel för att försvara sin ställning? Vi får inte glömma att borgarklassen i Latinamerika har genomfört fem stycken statskupper eller kuppförsök under 2000-talet för att stoppa vänstervågen.

Frågorna om socialismens erfarenheter är många och inte alltid lätta. Men för partier som menar allvar med sin socialistiska övertygelse duger det inte att sticka huvudet i sanden eller krysta fram några allmänna floskler.

Kommunistiska Partiets program går på tvärs med den politiska utvecklingen i Sverige. Det pratas om avideologisering och om att alla partier klumpar ihop sig i mitten – egentligen traskar hela gänget sakta men säkert högerut.

Men Kommunistiska Partiet står stadigt fast. Utifrån en marxistisk analys av vår samtid och den moderna kapitalismen har vi formulerat ett revolutionärt kommunistiskt arbetarprogram för 2000-talet.