Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kommer EU:s räddare i nöden från vänster?

En vänster- och arbetarpolitik som vill mer än vackra honnörsord om allas lika värde och demokrati kan endast vinna framgång ur ruinerna av den Europeiska Unionen.


Det är i nöden man finner sina vänner, sägs det. När de europeiska storföretagens EU-sammanslutning nu står inför sin djupaste kris hittills träder räddarna i nöden fram från de mest oväntade håll.

På Svenska Dagbladets debattsida (15/2) rider Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt fram som riddaren på vit häst. Detta med anledning av den stundande brittiska folkomröstningen om att lämna EU. Sjöstedt deklarerar i den moderata morgontidningen att hans parti inte kommer att stödja någon brittisk nej-kampanj eftersom V-ledaren inte vill befatta sig med en brittisk EU-kritik som ”präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet”.

Från sitt elfenbenstorn har den tidigare Brysselpolitikern Sjöstedt trots allt synpunkter på hur ett eventuellt brittiskt utträde ska göras mindre dramatiskt och han förslår ett ”avtal som ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet”.

Det är ett smaskigt kakrecept bagare Sjöstedt knåpat ihop som gör det möjligt för storföretagen att både äta kakan och ha den kvar. Motsättningarna mellan tyskt och brittiskt finanskapital om huruvida det finansiella centrat ska ligga i Frankfurt eller London City kan lösas odramatiskt. Samtidigt kan kapitalisternas möjlighet att spela ut arbetare i olika EU-länder mot varandra genom att importera och exportera arbetslöshet och fattigdom garanteras.

Ett sådant oblygt fjäskande från en partiledare som en gång i tiden var ett affischnamn för EU-motståndet har säkert fört Jonas Sjöstedt en bra bit närmare den så hett eftertraktade ministerposten.

Visserligen är Jonas Sjöstedt oroad över det demokratiska underskottet inom EU. Men att hävda att EU lider av ett demokratiskt underskott är en underdrift i klass med att det är besvärligt att odla ananas på Grönland. Hela syftet med EU är att flytta makten bort från trilskande befolkningar för att kunna genomdriva en reaktionär politik som saknar folkligt stöd.

En högt uppsatt svensk finansman berättade en gång för dåvarande vice riksbankschefen Villy Bergström att ”det ska du komma ihåg, att näringslivet har haft en enda synpunkt på EU-medlemskapet, och det är att för all framtid vrida Sverige ur socialdemokratins järngrepp”.

Det är inte demokrati i allmänhet som storföretagens EU vill åt, utan varje möjlighet att bedriva någon form av politik som gynnar arbetare och vanligt folk. Det gör tragiken än större i att den politiska vänstern i Europa fullkomligt insjuknat i det liberala viruset och förvandlar sig till en försvarare av EU.

Jonas Sjöstedt är nämligen inte ensam som EU-räddare på den så kallade vänsterkanten. Greklands före detta finansminister Yanis Varoufakis – som tvingades avgå efter en konflikt med premiärministern Alexis Tsipras – har bildat räddningspatrullen DiEM 25, vilket ska utläsas Democracy in Europe Movement 2025. I det storordiga manifestet presenteras ett program för ett EU fritt från byråkrater, lobbyister och nyliberala peka med hela handen-politiker. Istället målas konturerna upp av ett nytt EU genomsyrat av folklig insyn och en jämlik relation mellan länderna.

I god liberal ordning lyser den ekonomiska makten med sin frånvaro. Istället riktas angreppen mot de korrupta och maktfullkomliga politiker som sitter som förvaltare i storföretagens union. Det är liberal populism i dess värsta form. Det krävs inte ens ett kryddmått av konspirationstänkande för att inse att det finns pengastarka intressen bakom DiEM25 som en vänsterskrudad åskledare för en bred folklig EU-kritik.

Den 23 juni ska det brittiska folket gå till valurnorna och avgöra om Storbritannien ska stanna i EU eller inte. För att undvika ett utträde har premiärminister David Cameron åkt skytteltrafik till Bryssel för att förhandla fram en uppgörelse som kan rädda kvar Storbritannien inom EU. Bryssel har kliat sina kostymklädda hjärnceller.

Det brittiska EU-motståndet har flera bottnar. Det handlar dels om ett motstånd inom borgarklassen mot att det förfallna imperiet ska tvingas underordna sig tyskt kommando. Men det finns också ett brett folkligt motstånd, precis som i de flesta EU-länder, byggt på de faktiska erfarenheterna av vad EU innebär för den arbetande klassen och det egna landet.

En gång i tiden tog stora delar av den brittiska vänstern ställning för EU i hopp om att en flytt av makt från Margret Thatchers regering till Bryssel skulle undergräva thatcherismens järngrepp. Det var ett kliv ur askan in i elden. Thatcher må ha varit ett elände. Men hon var trots allt avsättbar. EU-kommissionen och Europeiska centralbanken sitter i trygg oavsättbarhet och ett nationellt parlamentsval kan endast avsätta en tjugosjundedel av ministerrådet. EU-parlamentet är trots vissa demokratiska reformer fortfarande ett bluffparlament utan verklig makt.

När vänstern överger EU-motståndet så lämnas det folkliga motståndet i händerna på högern. Istället för att ta bort sina skinande rena händer från det brittiska EU-motståndet borde Jonas Sjöstedt rikta kritiken mot den vänster som låtit borgerligt nationalistiska krafter spela mot öppet mål i denna avgörande fråga.

Istället för att bete sig som prinsessan på ärten måste vänstern inse faktum, att som man bäddar får man ligga. Uppslutningen bakom EU i Storbritannien eller nedtonandet av EU-motståndet för svensk del har bäddat en säng där det krupit ner en del obehagliga sängkavaljerer. Men endast genom att krypa ner i sängen är det möjligt att dra täcket av det borgerliga EU-motståndet och sparka de falska kavaljererna ur bädden.

Svenska, brittiska, franska eller grekiska arbetares grundmurade skepticism mot EU är både klassmässig och nationell därför att EU slår dubbelt. EU drabbar svenska arbetare både som arbetare och som svenskar. Det finns ingen motsättning i detta, tvärtom går sakerna hand i hand. Det finns inte heller något borgerligt nationalistiskt eller främlingsfientligt i detta, så länge inte frågorna lämnas åt sådana krafter att växa sig starka.

Vad EU går ut på visade sig nyligen i Portugal. Efter det portugisiska parlamentsvalet i höstas tillträdde en ny socialdemokratisk regering med stöd av bland annat kommunistpartiet. I sin budget bryter regeringen med den EU-beslutade åtstramnings- och privatiseringspolitiken. Sådant är inte tillåtet. Därför har EU-kommissionen och den europeiska centralbanken ingripit och hotar med sanktioner för att tvinga den portugisiska regeringen att göra om sin budget. Portugal och den portugisiska arbetarklassen ska tvingas till samma förnedrande lydnad som tidigare Grekland. Det är och har hela tiden varit storföretagens syfte med deras sammanslutning.

Därför måste EU-motståndet ge sitt stöd till den brittiska nej-kampanjen. Varje spricka i EU-fasaden och varje steg bort från EU-tyranniet är ett steg i rätt riktning.


En vänster- och arbetarpolitik som vill mer än vackra honnörsord om allas lika värde och demokrati kan endast vinna framgång ur ruinerna av den Europeiska Unionen.