Klasskriget i Grekland

I media spekuleras över varför Greklands premiärminister Giorgos Papandreou föreslog den folkomröstning som utlöste hans fall. Om detta kan i alla fall en sak sägas: Papandreous syfte var aldrig att låta det grekiska folket sägs sitt om den folkfientliga krispolitik som EU och den grekiska överklassen redan kommit överens om.

När kapitalismen befinner sig i kris har folket ingen talan; skall folket bara snällt betala för det överklassen ställt till med.

Med facit i hand finner vi i övrigt spekulationerna överflödiga. Må vara att Papandreou fick gå, åtminstone för stunden, men genom sitt spel uppnådde han det som han och hans EU-herrar ville uppnå. Genom den nya samlingsregeringen finns nu majoritet för EU-politiken i parlamentet och genom att det samtidigt utlysta nyvalet inte skall hållas förrän i februari, så har samlingsregeringen gott om tid att klubba alla nödvändiga beslut, utom räckhåll för väljarnas påverkan.

Herrarna i Bryssel och herrarna i Atens finans- och redarkvarter kan vara nöjda med sin dräng. Papandreou gjorde det han skulle göra. Nu kan han gå.

Samlingsregeringar tillsätts normalt i krigstid, vilket säger en del om den grekiska situationen. Grekland är visserligen inte utsatt för något yttre hot, men den grekiska överklassen för krig mot folket och har i det kriget inte råd med det politiska splittring som gjort den delvis handlingsförlamad i snart två år. Därav borgfreden mellan sossar och öppen höger.

Den positiva baksidan av detta mynt är att det grekiska folkets kamp i snart två år satt käppar i hjulen för överklassens försök att skriva ut hela krisnotan på folket. Det är klasskampen som gett den politiska kris som överklassen nu försöker lösa genom inre samling.

Samlingsregeringen ger överklassen bred beslutsmakt i parlamentet, men den ger ingen makt över de folkliga protester som gjort gatorna till sina parlament. Så planeras nya protester redan denna vecka.

Såväl det grekiska kommunistpartiet KKE som de folkliga massorganisationerna bakom protesterna, som den fackliga fronten PAME, kräver att nyvalet genomförs så snart det bara går. Det är ett nödvändigt demokratiskt krav. Folket måste få säga sitt också inom ramen för den formella demokratins institutioner; demokratin får inte ersättas av politiskt trixande.

Men det avgörande är ändå den demokrati som utgår från de folkliga protesterna. Så länge folket gör motstånd gör överklassen upp räkningen utan värden.