Kina inför viktigt vägval

I skuggan av presidentvalet i USA stundar en minst lika viktig tilldragelse i Beijing. Kinas Kommunistiska Parti öppnar på torsdag sin 18:e kongress och det i en situation då den kapitalistiska tillväxtmotorn knackar betänkligt och då de alltmer skriande klassklyftorna ger upphov till alltfler sociala konflikter.

I borgerliga media är allt fokus riktat mot ledarskiftet inom partiet, men det är ett ytligt och föga fruktsamt betraktelsesätt. Att president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao lämnar sin poster i samband med kongressen, inom den tidsgräns som är stipulerad, är föga dramatiskt och kommer inte att påverka politiken särskilt mycket, åtminstone inte inledningsvis. De tilltänkta efterträdarna Xi Jingping och Li Keqiang tillhör samma fraktion inom partiet och deras uppgift är att gå vidare på den inslagna vägen av exportinriktad kapitalistisk tillväxt.

Det föga dramatiska ledarskiftet innebär dock inte att KKP är så homogent och enbart inriktat på makt, som mediabilden gör gällande. Med 78 miljoner medlemmar hämtade från alla klasser, inklusive kapitalistklassen, utgör KKP istället den huvudsakliga arenan för politisk debatt och politisk kamp i Kina. Det är detta som gör kongressen så viktig. Bortom regin ger den besked om styrkeförhållandet mellan klasserna i Kina.

Kapitalismens snabba utveckling i Kina från 1979 och framåt framställs som något av historiens framgångssaga. I inget annat land har kapitalismen utvecklats så explosivt, som i Kina.

Men framgångsmyntet har en baksida. Ända sedan Deng Xiaopings dagar har den kapitalistiska utvecklingsmodellen i Kina vilat på låga löner, utländska investeringar och produktion för export.

En sådan modell hamnar i ohjälplig motsättning till social utveckling. Arbetare måste vara lågavlönade för att utöva den nödvändiga lockelsen på det utländska kapitalet, annars brakar hela modellen samman.

Denna motsättning har lett till en lika explosiv ökning av den sociala ojämlikheten. På bara drygt 30 år har Kina gått från att vara ett av världens mest jämlika länder, med social grundtrygghet för alla, till ett av väldens mest ojämlika.

Att kapitalismen gjort livet bättre för alla är en myt. Kapitalismen har gjort 300-400 miljoner kineser rika. Men för majoriteten av arbetare och bönder har livet blivit svårare och otryggare, trots lite mer pengar att handla för. Under senare år har därför strejker och sociala konflikterna ökat i omfattning och djup. Arbetare och bönder finner sig inte längre i att vara tillväxtmotorns slavar.

Denna motsättning utgör en icke uppställd fond på kongressen. Om KKP inte lyckas förena den kapitalistiska utvecklingsmodellen med en politik för minskade klassklyftor och social utveckling, så finns risk för okontrollerbara sociala oroligheter.

Dilemmat erkänns av det nuvarande ledarskapet: ”Nya problem kommer upp i det kinesiska samhället, inkluderande stora förmögenhetsskillnader, en epidemisk korruption och ett folkligt misstroende mot regeringen”, konstaterade avgående premiärministern Wen Jiabao inför kongressen. Men utan konkreta förslag till åtgärder.

Strax innan kongressen uteslöts förre politbyråmedlemmen Bo Xilai ur partiet. Bo Xilai skapade rubriker över hela världen i våras, då hans fru anklagades (och senare dömdes) för mord på en brittisk affärsman. Men det är inte denna händelse som gör Bo Xilai kontroversiell inom KKP, utan den ekonomiska politik han utvecklade som partichef i storstaden Chongqing, med 32 miljoner invånare, kallad Chongqing-modellen.

Bo Xilai kallas ibland ”nymaoist”, vilket är ett missförstånd. Xilai talade väl om Mao, som det flesta kineser, men inte om Maos politik. Han var tvärtom för den kapitalistiska utvecklingslinjen, rentav för den exportinriktade utvecklingslinjen, men i en mer socialt ansvarstagande version är den officiella. Så slog han vakt om och nyinvesterade i offentligt ägda företag, han initierade omfattande bostadspolitiska program och han stoppade all reklam i den dominerande, kommunägda tv-kanalen i Chongqing, till inhemska kapitalisters förtret.

Samtidigt var Bo Xilai mycket aktiv och framgångsrik i att locka utländska investerare till Chongqing, så någon allvarlig opponent var han inte. Men hans politik för en något mer mänsklig kapitalism, en slags kinesisk reformism, var nog för att göra honom obekväm i de ledande kretsarna i Beijing, dit hans ambition stod. Så istället för avancemang till politbyråns ständiga utskott blev det uteslutning och stundande rättegång.

I en kommentar undrar brittiska The Guardian, om det inte snarare är Chongqing-modellen, än Bo Xilai, som står inför skranket i denna rättegång. Den kommentaren syns oss relevant. I vart fall är det uppenbart att de ledande krafterna i KKP såg Bo Xilai och hans Chongqing-modell som ett hot mot sig egen politik.

Med detta skulle man kunna dra slutsatsen att den avgörande kampen på kongressen är avgjord redan på förhand. Men det vore förhastat. För Bo Xilai var och är inte ensam företrädare för en mjukare utvecklingsmodell, som inte enbart tillgodoser det utländska investerarnas och deras kinesiska gelikars intressen, utan också sörjer för social stabilitet i Kina.

Det är detta vägval Kina står inför. Förr eller senare. En fortsatt politik för ökade klass-klyftor hotar att undergräva KKP:s hela maktställning, med dramatiska konsekvenser i form av kaos och inre splittring.

Var kongressen landar återstår att se. Men resultatet bör observeras utan skygglappar av vare sig det ena eller andra slaget. Eftersom det har betydelse för hela världsekonomin.