Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kapitalismen ska ut ur välfärden

En begränsning av vinstuttaget i välfärden till 8 procent, som Ilmar Reepalus rapport förordar, skulle egentligen inte leda till några större problem för kapitalisternas möjlighet att berika sig. Men det är principen om begränsningar som provocerar dem. Kommunisterna menar däremot att kapitalisterna ska ut ur välfärden helt och hållet. Det är en bra början.


Det är en högst rimlig uppfattning att anse att pengar som satsas på vård ska gå till att vårda människor och se till att välfärdens arbetare har en rimlig arbetsbörda och vettiga löner. Och att vara mot att skattepengar hamnar hos privata vårdbolag, som dessutom allt som oftast flyttar pengarna till skatteparadis.

De enda som inte omfattar denna uppfattning är eliten i samhällstoppen. En folkomröstning om vinsternas vara eller icke vara i välfärden skulle sannolikt med stor marginal förbjuda vinsterna.

Rent demokratiskt vore det därför inget konstigt om regeringens utredare Ilmar Reepalu skulle ha föreslagit ett rakt och tydligt stopp för vinsterna. Men på sedvanligt socialdemokratiskt manér försöker Reepalu hitta en medelväg. Inget stopp för kapitalisternas plundring av skattepengar inom offentlig verksamhet, men däremot en begränsning. Kapitalister ska bara få plocka ut en viss procent av investerat kapital i vinst.

Om regeringen och utredare Reepalu trodde att detta skulle blidka näringslivet och den politiska borgerligheten så trodde de fel.

”Ren och skär fondsocialism”, ropar Annie Lööf med ett skällsord från 1980-talet när Lööfs politiska idol Margret Thatcher slog sönder den brittiska arbetarklassens trygghet och då de svenska storföretagens direktörer tågade på gatorna mot löntagarfonderna.

Lika högljudda och iskallt avvisande är näringslivets kommentarer. De vet att här gäller det att stämma i bäcken. De inser att den folkliga upprördheten mot vinster i välfärden innehåller ett potentiellt hot mot det kapitalistiska systemet som sådant. Bara att erkänna att det finns en motsättning mellan privata vinster och mänskliga behov är att gå för långt för Svenskt Näringsliv.
Genom en långvarig, välorganiserad och målmedveten klasskamp har kapitalisterna lyckats omvandla välfärdssektorn till en kapitalistisk marknad. Att backa från detta och tillåta begräsningar finns inte på näringslivets karta.

I praktiken skulle Reepalus föreslagna begräsning inte betyda någonting. Kapitalisterna och deras staber av välbetalda räknenissar är allt för skickliga på att hitta vägar runt varje vinstbegränsning. Det finns en hel vetenskap bakom hur vinster trollas bort och förflyttas upp till moderbolag utan att någonsin synas på några vinstkonton.

Men här handlar det inte om kronor och ören, här gäller det principer. Folkvalda församlingar får inte inkräkta på privategendomens heliga mark, inte ens när det gäller hur folkets egna skattepengar ska användas. Sådan är borgerlighetens demokratisyn, den står i direkt motsats till socialismens demokratiuppfattning. Socialismen vill utsträcka demokratin till att omfatta alla delar av samhället, inte minst ekonomin. Borgarklassen vill utsträcka kapitalismens envälde och marknadsprinciper till att gälla hela samhället, oavsett om det gäller sjuka människors behov av vård, barns behov av utbildning eller äldres behov av omsorg.

Men man behöver faktiskt inte ens vara socialist för att tycka att det måste finnas gränser för kapitalismens härjningar. Filosofen Michael Sandel, från Harvarduniversitetet i USA, skrev för några år sedan boken ”Vad som inte kan köpas för pengar?”.

Sandel skriver ”När vi säger att vissa saker får köpas och säljas, bestämmer eller underförstår vi att det är i sin ordning att hantera dem som varor, som privat egendom och medel för egen vinning. Men allting bör inte värderas på det sättet.”

Det är detta diskussionen om vinster i välfärden bör handla om, inte om procentsatser på insatt kapital. Välfärdskapitalisternas plundringar på skattepengar som flyttas till skatteparadis är givetvis moraliskt förkastliga. Men det är inte detta som skapat bristerna och kaoset i vård, skola, omsorg och de senaste åren även flyktingmottagandet som blivit en miljardindustri för Bert Karlsson, Wallenberg & Co.

Oavsett hur moraliskt förkastliga dessa vinster är så är de trots allt bara ett symptom på den sjukdom som sedan årtionden drabbat välfärden.

Grundproblemet är marknadsanpassningen. Skola, vård, omsorg, flyktingmottagning med mera har förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad, att handlas till lägsta möjliga pris, som vilka varor som helst.

Detta gäller inte bara privata profitörer som berikar sig på skattepengar, det gäller även inom den gemensamma välfärden. Patienter har förvandlats till kostnader och varje avdelning tvingas in i ett konkurrenssystem som reducerar människovärdet till ett marknadsvärde. Anställda och avdelningar spelas ut mot varandra. Chefer förvandlas till räknenissar vars uppgift är att hålla budget. Budgetöverskotten i ena ändan blir utbrända vårdanställda och vanvårdade patienter i andra ändan.

För att komma åt detta krävs att kapitalismen kastas ut ur välfärden. Sociala rättigheter måste förmedlas och planeras inom sammanhållna offentliga system, där behoven styr hela verksamheten. Människovärde ska styra istället för marknadsvärde.

Vi kommunister anser att detta gäller även människors behov av mat, bostäder och över lag i samhället. För ett välfungerande och tryggt samhälle för folket krävs att människors behov är både mål och utgångspunkt för samhällsplaneringen, inte privata storföretags vinster och kommande kvartalsrapporter.

Men att kasta ut kapitalisterna ur vård, skola, omsorg och flyktingmottagande vore en bra början.