Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kampen om arbetstiden

I förra veckan deklarerade Ylva Thörn att Kommunal står berett att ge upp kravet på 6 timmars arbetsdag, detta med hänvisning till att medlemmarna i en enkätundersökning säger att högre löner är ett mer angeläget krav.


I förra veckan deklarerade Ylva Thörn att Kommunal står berett att geupp kravet på 6 timmars arbetsdag, detta med hänvisning till attmedlemmarna i en enkätundersökning säger att högre löner är ett mer angeläget krav.

Sossekvinnornas kungakramande ordförande Nalin Pekgul
hakade genast på, som alltid lika angelägen om att vara Göran Persson
till lags.



Inom loppet av en vecka har därmed det som fanns av sosseopposition sträckt vapen i arbetstidsfrågan.



Argumentationen är minst sagt usel.



Att en majoritet av kommunalarna anser att högre löner är det första
och absolut nödvändiga fackliga kravet är självklart. Kommunalarnas
löner är skamligt låga. Att många dessutom mot sin vilja tvingas jobba
deltid gör inte situationen bättre. Framförallt kvinnorna i Kommunal
kan knappt försörja sig på sin lön.



Lönerna måste upp. Absolut. Varvid man bör minnas Ylva Thörns och
Kommunals nesliga agerande i samband med strejken 2003. Kommunals
ledning bara låtsades ta fajten för de löner man nu säger sig vilja
prioritera. Med ett uselt avtal som följd.



Likaså måste den ofrivilliga deltiden bort. Genom att deltidsarbetande ges rätt till heltid.



Men att ställa höjda löner och rätt till heltid i motsättning till
kravet på 6 timmars arbetsdag är att blanda bort korten; är att dölja
det viktiga och avgörande i kravet på 6 timmars arbetsdag.




Kravet på 6 timmars arbetsdag är ingen inskränkt facklig fråga, att
placeras i de ynka ”potter” som de fackliga potentaterna och deras såta
motparter konstruerar och sedan gör upp om, utan ett politiskt
klasskrav.



Det är inte en avtalad arbetstidsförkortning vi vill ha, olika för
skilda avtalsområden och minut för minut finansierad via uteblivna
löneökningar, utan en lagstiftad, generell arbetstidsförkortning, lika
för alla och finansierad via det växande produktionsöverskott som idag
uteslutande plockas ut som vinster och aktieutdelningar.




I söndagens Agenda var Nalin Pekgul generande historielös när hon
motiverade s-kvinnornas kovändning med att frågan om kortare arbetstid
är förbehållen arbetsmarknadens parter. Varvid s-kvinnorna bara har att
acceptera Kommunals beslut.



Så har arbetarrörelsen aldrig ställt frågan. Tvärtom formerades hela
den internationella arbetarrörelsen kring kravet på en lagstiftad
normalarbetsdag på 8 timmar, ett krav som arbetarrörelsen kämpade för i
40 år innan de drevs igenom kring 1920, i svallvågorna av den ryska
revolutionen. Genom lagstiftning.

Så har också kampen om arbetstiden drivits vidare sedan dess. I Sverige
genom lagstadgad semester och lagstiftning om 40-timmarsvecka (lediga
lördagar som norm), för att nu nämna de viktigaste framstegen sedan
1920. 



Kravet på 6 timmars arbetsdag är ett politiskt klasskrav; är ett krav
som rör förhållandet mellan klasserna. Varvid arbetarklassen måste
kämpa för kravet på den politiska arenan, alla tillsammans – för en
sänkning av normalarbetstiden till 6 timmar per dag (eller 30 timmar i
veckan). Det är som politiskt krav 6 timmarsdagen har sin sprängkraft
och det är som politisk reform den kan skapa ett bestående framsteg för
hela arbetarklassen.




Att reducera kravet på 6 timmars normalarbetsdag till fackligt krav är
faktiskt att överge det, inte bara för att det bäddar för ojämlikhet
mellan olika arbetargrupper, utan framförallt för att en sådan
reducering inte ställer frågan om arbetarklassen rätt i samhället som
helhet i förhållande till kapitalet.

Borgerligheten är synnerligen tillfreds med Ylva Thörns och Nalin Pekguls fanflykt.



”Äntligen sorteras detta fullständigt orealistiska krav bort ur den
politiska debatten”, jublar diverse liberala ledarskribenter i korus.
Man förstår deras glädje. För aldrig någonsin har kravet på en generell
arbetstidsförkortning varit mer realistiskt och nödvändigt än idag.



• När massarbetslösheten permanentats på en förfärande hög nivå är det nödvändigt att dela på jobben.



• När arbetslivet förbrukar människor och slår ut många i förtid, är det nödvändigt förkorta arbetstiderna.



• När företagsvinster och aktieutdelningar slår ständigt nya rekord,
med ökade klassklyftor som följd, finns pengar så det räcker och blir
över till en generell arbetstidsförkortning Det handlar om fördelning.



Ett exempel.



I en bilaga till regeringens senaste budget framgår att industrins
vinstandel ökat från drygt 20 procent av förädlingsvärdet i början av
1980-talet till 37 procent 2004. Detta innebär att 270 miljarder konor
förts över från arbete till kapital. På årsbasis.



Vet då att 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla beräknas
kosta kring 90 miljarder kronor. Det räcker alltså med att en tredjedel
av de pengar som kapitalet lagt beslag på återförs till de arbetande,
så är en generell arbetstidsförkortning finansierad.




Bara de som fullständigt förtränger det kapitalistiska rofferiet, som
betraktar kapitalet som samhällets heliga ko, kan betrakta detta som
orealistiskt.



I detta sammanhang är Kommunals medlemmar klokare än sin ledning. Eller
rättare sagt: Ledningen beljuger medvetet medlemmarna.  



Enligt den enkätundersökningen som Ylva Thörn hänvisar till anser 76
procent av de tillfrågade att kortare arbetstid är mycket viktigt eller
ganska viktigt.



 Medlemmarna vill ha en arbetstidsförkortning. Men så gott som
alla (98 procent) vill också ha högre lön, av självklara skäl. Men det
är inte medlemmarna som ställer kraven mot varandra, utan ledningen. I
det bedrägliga syftet att sortera ut ett krav som har ett brett stöd
bland medlemmarna. Men som ogillas av sossevännerna. Bedrövligt.



För vår del viker vi inte en tum från kravet på 6 timmars arbetsdag.
Som det politiska klasskrav det är och måste vara. Vi kräver en
generell, lagstiftad arbetstidsförkortning. Vilket är realistiskt och
fullt genomförbart om frågan ställs klass mot klass. Ta pengarna från
det roffande kapitalet!




Att dela upp kravet i gruppkrav, som vänsterpartiet nu gör, är faktiskt
att överge det, åtminstone som klasskrav; är rentav kontraproduktivt.
Att kräva 6 timmars arbetsdag bara för vårdbiträden och
undersköterskor, vilket är vänsterpartiets ”nya strategi”, är måhända
behjärtansvärt, men så länge normalarbetstiden är 8 timmar, så blir den
faktiska konsekvensen av detta att vården permanentas som en
deltidsarbetande låglönesektor.



Vad gäller arbetstiden är det ”allt genast” som gäller. Eller i vart
fall ”alla genast”. Det är bara en generell arbetstidsförkortning som
utmanar kapitalet och som bestående kan flytta fram arbetarklassens
positioner.     



16 maj 2006


Proletären 20, 2006