Juletider i EU-Sverige

Med inträdet i december står julen för dörren. Kommersen går på högvarv. Enligt Svensk Handel förväntas julhandeln i år omsätta 65 miljarder kronor, en ökning med tre procent mot i fjol.

Det är med giriga blickar de stora affärskedjorna sträcker sig efter våra plånböcker. Runt oss cirklar lånehajarna med sina sms-lån. Snabba pengar till skyhöga räntor.

Svenska folket, som redan tillhör de mest skuldsatta i världen, sjunker allt djupare ner i skuldträsket. Banker och finansinstitut har direktkopplat en pipeline till många människors plånböcker. Redan hamnar 160 personer varje dag hos Kronofogden på grund av obetalda sms-lån. Till glädje för det ockrande finans-kapital som ser till att hålla konsumtionen uppe och som därmed lyckas skjuta upp krisens nästa skov.

Om dessa parasiter talas det inte så ofta, i varje fall pratas det sällan om hur vi ska bli av med dessa ockrare. Sällan eller aldrig skrivs det några ledare i tidningarna eller diskuteras det i tv eller vid fikaborden ute på arbetsplatser eller vid middagsborden i hemmen hur vi ska skydda samhället mot dessa ockrande parasiter.

Bara vinsten från de fyra storbankerna hade räckt till att anställa långt över 100.000 människor i offentlig sektor. Till stor glädje för en gemensam välfärd där behoven är enorma och där välfärdens arbetare går på knäna i skola, sjukvård och omsorg. Men pengarna hamnar inte i gemensam välfärd. Mellan 50 och 75 procent delas ut till ägarna, enligt bankledningarnas egenbeslutade utdelningspolicy.

Men utanför affärerna, i skenet från julbelysningen, möter vi i snart nog varje stad huttrande människor med en pappmugg i hand som ber om en slant. Det är dessa människor som väcker debatt. Överallt diskuteras frågan. Det skrivs spaltmeter, sänds tv-program på bästa sändningstid och på alla arbetsplatser och i varje familj diskuteras tiggarna.

På ett sätt är det inte så konstigt. Det är ett nytt inslag i gatubilden. Det är en naken fattigdom som vi inte är vana att se i Sverige. Att frågan diskuteras är inget att moralisera över. Att människor mår dåligt av att tvingas möta denna bottenlösa fattigdom är inte heller konstigt.

Samtidigt är det ett sjukdomstecken. Det är en skrämmande bild av läget i Sverige, att fattiga människor pekas ut som problemet. Att ilskan riktas nedåt, medan de som sitter på rikedom och makt går fria.

Därför är det lätt för oss kommunister att möta frågan med tystnad. Vilket denna ledarsida har gjort. Istället för att rikta blicken mot fattigdomen har vi vänt blicken mot rikedomen. Ställt frågorna klass mot klass. Visat hur överklassen och deras EU-politik skapar problemen. Tiggarna är ett ofrånkomligt resultat av EU.

Kommunisterna är och har alltid varit motståndare till EU och dess fria inre marknad. Inte för att vi är mot människors möjlighet att röra sig över nationsgränser. Inte heller för att stänga ute fattigdom. Utan för att EU som konstruktion är storföretagens och borgarklassens union. Den fria inre marknadens syfte är att spela ut fattigdom i och orättvisor mellan länder för att försvaga arbetarklassens positioner.

Detta var klart långt innan Sverige gick med. Redan 1988 skrev den tyska tidningen Der Spiegel om EU:s syfte. ”Vad vissa länder har uppnått i form av demokratiska och sociala framsteg… kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare.”

Borgerligheten och EU-förespråkarna är hycklare när det gäller förhållandet till den europeiska fattigdomen. De har inga problem så länge rörligheten handlar om fattiga kvinnor från Östeuropa som tvingas lämna sina barn hemma för att istället sköta de rikas barn och hem i Vellinge, Täby eller Askim. Överklassen får till på köpet hela kalaset subventionerat med våra skattepengar.

EU-vännerna har inte heller några problem så länge den fria rörligheten ger borgarklassen möjlighet att spela ut orättvisor mellan länder till att pressa ner lönekostnaderna. Arbetare som är vana vid lägre löner och sämre arbetsförhållanden har inneburit skyhöga vinster och aktieutdelningar.

De har också gjort det möjligt att få skattesubventioner för att använda dessa fattiga arbetare till att höja värdet på överklassens egna hus och bostadsrätter.

Borgerligheten i Sverige och övriga Västeuropa utnyttjar även mer än gärna den fria rörligheten till att förvandla Östeuropa till Västeuropas bakgård. Ett paradis för framförallt västliga finanskapitalister som under 2000-talet gjort enorma vinster på spekulation och utlåning i Östeuropa. När sedan krisen slog till 2008 gick våra regeringar in som storbankernas agenter och tvingade igenom gigantiska sparpaket för att garantera finanskapitalisternas vinster.

I land efter land tvingade västs regeringar och EU igenom lönesänkningar på 20-25 procent och sänkta pensioner och arbetslöshetsunderstöd. Fattigdomen, som redan var ett gigantiskt problem, förvärrades. Inte konstigt att 70 procent av befolkningen i tex Rumänien efter att ha provat på kapitalismen i 25 år anser att ”livet var bättre under socialismen”.

Det är först när fattigdomen sitter utanför NK när EU-vännerna ska handla sina julklappar som vi får en debatt i frågan. Så länge de fattiga stannade i sina hemländer eller bjöd ut sig som billig arbetskraft var de nödvändiga offer i strukturomvandlingen eller viktiga redskap för att stärka EU:s konkurrenskraft.

Att lösa fattigdomen och orättvisorna inom EU-systemet och utan att rubba fördelningen mellan arbete och kapital, mellan fattig och rik, är omöjligt. Rasisterna och populisterna försöker presentera sådana svar – stäng gränserna, förbjud tiggeri och skicka polisen på de fattiga.

Lika ihåliga är liberalerna. De ser inga problem med fattigdomen så länge den drabbar underklassen för att den är underklass. Endast när förtrycket tar sig rasistiska former reagerar liberalerna.

Rasismen, i det här fallet riktat mot romerna, är ett faktum. Men det är först när frågan ställs på klassmässig grund som lösningar kan börja diskuteras och föreningar mellan alla som drabbas av kapitalismen och EU-politiken kan börja formeras.

Regeringarna i Östeuropa har inget intresse av att lösa romernas situation. Tvärtom underblåser makthavarna fattigdomen och förtrycket. De har inga problem med att romer jagas av både polis och fascistförband knutna till den allt mer bruna borgerligheten i östra Europa. Fattigdom och förtryck gör det möjligt att exportera de fattiga utomlands.

Precis som borgerligheten i väst vill borgarklassen i öst ha den rikedom som kapitalismen skapar, men slippa se den fattigdom som under kapitalismen alltid är myntets baksida.

Kommunisternas lösningar kan uttryckas enkelt: Ta pengarna där de finns och använd dem där de behövs. Ta kamp mot den växande rikedomen. Sätt människovärdet i framsätet istället för marknadsvärdet. Stoppa fjäsket för överklassen och bryt med tilltron till kapitalismen. Kapitalismen är orsaken till problemen och kan aldrig vara lösningen. Inte minst måste Sverige lämna EU, så snabbt det bara går. Det är vårt bidrag till kampen för EU:s upplösning.

Så länge vi är med i EU måste kraven ställas mot borgarklassen och dess politiker. De som har lurat in oss i EU måste också ta konsekvenserna. Inga människor ska behöva bo på gatorna eller frysa ihjäl i vinterkylan. Detta gäller oavsett om det är infödda eller tillresta.

De kostnader som tillkommer för att se till att nödlidande får mat och tak över huvudet ska givetvis inte läggas på kommuner som redan dignar under EU-politikens nedskärningar och budgetslaveri. En rimlig ordning borde vara att dessa kostnader dras av på medlemsavgiften till EU.

I upprördheten mot fattigdomen och tiggeriet finns en sund kärna, oavsett om reaktionen inför detta är att vilja hjälpa eller om man lägger ansvaret hos samhället. Men ilskan måste riktas uppåt – mot EU-förespråkarna, borgarklassen och mot det kapitalistiska systemet.