Järnvägen som en bild av Sverige

På grund av den relativt milda vintern har kaoset i tågtrafiken hamnat i skymundan. Politikerna, inte minst borgarregeringen, kan andas ut. Kanske slipper de under det så kallade supervalåret att diskutera ett av de områden där underkännandet av den nyliberala politiken är som synligast.

Men problemen kvarstår. Situationen på de svenska järnvägarna är lika dålig som den någonsin varit. Och värre lär det bli när företag efter företag med näsan i räkneböckerna nu gör sig av med anställda för att få bokföringen att gå ihop.

I september förra året varslade Infranord, som sysslar med banunderhåll, 400 personer. Härom veckan lade transportbolaget Green Cargo ett varsel på 500, och i samma veva meddelade SJ att 400 personer sägs upp. Totalt motsvarar det var sjunde anställd i de tre bolagen.

I ett läge när det påstås att det ska satsas på järnvägen, gör man alltså helt tvärtom. Banarbetare ersätts av dyra konsulter. Sedan 1997 har mer än var femte banarbetare försvunnit från spåren. Byråkratin sväller i takt med att spåren förfaller.

Långsiktigt underhållsarbete får stryka på foten för dyra akutinsatser. 1993 låg andelen förebyggande underhåll på cirka 85 procent, idag är det nere på tio procent. Under samma tid har antalet funktions-störningstimmar nästan tiodubblats. Kortsiktighetens pris betalas av försenade resenärer och av ökad osäkerhet för anställda och resenärer.

Istället för en politik som verkar för att föra över tunga transporter på järnvägen går utvecklingen åt andra hållet. Genom kraftigt höjda banavgifter har lastbilstransporterna getts fördel. Trafikverkets siffror visar att transporter av gods på järnväg minskade under 2013, samtidigt som lastbilstransporterna ökade. I Sverige har utsläppen från tunga lastbilar ökat med 35 procent på 20 år.

En orsak till den ökande lastbilstrafiken är att den EU-stödda lönedumpningen pressar ner lönerna för chaufförerna. Utländska chaufförer kör för halva lönen jämfört med svenska.

Dumpningen av löner och arbetsvillkor, eller en politik för tillväxt och flexibilitet som det heter på borgarspråk, sprider sig från motorvägarna till järnvägen.

Under prat om konkurrenskraft har Veolia lagt ett varsel på 250 anställda som sedan ska återanställas på deltid. I december vann Veolia upphandlingen när det gäller Öresundstrafiken genom att lägga ett bud som är 50 miljoner lägre än konkurrenterna. Kostnaden för prisdumpningen ska nu betalas av de anställda genom ökad osäkerhet. Två tredjedelar av tågvärdarna och hälften av lokförarna ska enligt Veolias varsel arbeta vidare på deltid.

Det är lätt att se hur det ena hänger ihop med det andra. Ett arbetarsvar på den borgerliga politik som regeringar av alla kulörer har drivit i vårt land de senaste 30 åren kan inte stirra sig blind på enskildheterna.

En arbetarpolitik måste bygga på helheten. Kampen för att riva upp kollektivtrafikslagen och kraftfulla satsningar på en återförstatligad järnväg måste drivas sida vid sida med kampen mot lönedumpningen och attackerna på de fackliga rättigheterna.

Att endast driva enskilda frågor, men inte angripa helheten är populism. Det är ett försök att locka röster ur en berättigad ilska, men undvika att utmana den nyliberala kapitalism som borgarklassen drivit igenom och som EU-medlemskapet står som garant för. Såväl Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt som Jimmie Åkesson är i denna mening populister.

Saken är egentligen mycket enkel. När verksamhet splittras upp på en mängd enskilda aktörer, som alla är intresserade av att plocka ut maximal vinst, men ingen vill stå för de långsiktiga kostnaderna, då blir det kaos. Det gäller för järnvägen och det gäller för samhället i övrigt.

En sådan ordning, eller rättare sagt oordning, innebär att vinsterna hamnar i toppen medan kostnaderna på ett eller annat sätt skickas nedåt. Det som blir en vinst i det enskilda företagets bokslut, blir en enorm förlust för de anställda, för samhället och i klimatkrisens tid för hela mänskligheten.

Det stora vägvalet står inte mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Frågan står om vi ska ha ett samhällssystem byggt på splittring och kortsiktighet där de enskilda företagens bokföring utgör samhällets utgångspunkt och mål eller ett system av gemensamt ansvar, långsiktig planering där människors behov är både utgångspunkt och mål.

Det är med andra ord frågan om socialism eller kapitalism som tränger sig på utifrån situationen på svenska järnvägen på samma sätt som när det gäller kapitalismens härjningar i vård, skola, omsorg, post etc.

För ett sådant systemskifte krävs mer än bara valsedlar. Ett första steg på en sådan väg visar arbetarna på Veolia när de hotar med vild strejk bakom kravet att ingen ska sägas upp eller tvingas ner i tjänst. Det är i människors vägran att leva under de förhållanden som råder som fröet till framtiden ligger.