Hoppa till huvudinnehåll
Av

Israels ärligaste ansikte

Det gick ett besviket sus genom svensk media när Benjamin Netanyahus seger i det israeliska valet var ett faktum. Ju mer israelvänliga kommentatorerna är desto större besvikelse. Den rasistiska högerextremisten Netanyahu är nämligen ett allt för ärligt ansikte utåt för Israel för att passa opinionen i väst.


Det gick ett besviket sus genom svensk media när Benjamin Netanyahus seger i det israeliska valet var ett faktum. Ju mer israelvänliga kommentatorerna är desto större besvikelse.

Den rasistiska högerextremisten Netanyahu är nämligen ett allt för ärligt ansikte utåt för Israel för att passa opinionen i väst.

Men ärlighet varar längst, även i det här fallet. Israel är och har alltid varit en kolonial och rasistisk statsbildning. Det är en stat byggd på etnisk rensning och på en sionistisk ideologi som hör hemma i kolonialismens 1800-tal. Istället för ett demokratiskt Palestina byggt på medborgarskap bygger sionismen på den reaktionära nationalismens ”ett folk, en nation”.

Netanyahu och Israel har idag sina starkaste stödjepunkter i Europa och USA inom avgrundshögern, bland Hitlers andliga och politiska arvtagare. Det är inte förvånande, utan är tvärtom helt logiskt.

Benjamin Netanyahu tillhör en av vår tids värsta krigsförbrytare. Han borde ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag och dömas för folkmord och etnisk rensning. Men domstolen i Haag är en parodi på rättvisa, här döms endast den som råkar hamna i västvärldens fiendeläger.

Men att denna brottsling nu kan väljas till premiärminister för fjärde gången är trots allt inget att beklaga. Det som ska beklagas och bekämpas är att Israel tillåts fortsätta sina krig, sin bosättarpolitik och sin systematiska fördrivning och utrotning av det palestinska folket. För Palestinasolidariteten är Netanyahus valseger en uppmaning att stärka kampen för en fullkomlig bojkott av Israel.

För den palestinska befrielsekampen kan valutgången förhoppningsvis bidra till att stärka enigheten. Endast en quislingtyp kan sätta någon förhoppning till den sk fredsprocessen. Fredsprocessen är sedan länge död, ansvaret för detta vilar på Israel och den palestinska befrielsekampen måste begrava liket.

Istället för att söka enighet med ett Israel som endast tolererar fullkomlig palestinsk underkastelse gäller det att söka enighet inom det palestinska folket för att hitta gemensamma möjligheter att kämpa för ett fritt och demokratiskt Palestina.