Inte konstigt att SD växer

Ledare

Sverigedemokraterna fortsätter sin raketfärd i opinionsstödet. Enligt Statistiska Centralbyråns senaste mätning vinner de stöd främst bland arbetare och kan även kamma hem växande opinionssiffror bland människor med utländsk bakgrund.

Inget konstigt i det. Till skillnad från vad finansminister Magdalena Andersson hävdar så beror SD:s tillväxt inte på att det rasistiska giftet sprider sig. Givetvis finns det rasister, men dessa är än så länge försvinnande få. SD växer utifrån verkliga problem i det svenska samhället. Problem som drabbar arbetarklassen och inte minst arbetare med utländsk bakgrund hårdast och som det politiska etablissemanget inte vill lösa.

Tvärtom så innebär den så kallade Decemberöverenskommelsen att den politik som har skapat problemen ligger fast. Överenskommelsen – som motiveras med att stänga ute SD från politiskt inflytande – är ett handslag över blockgränserna för att konservera den nuvarande nyliberala politiken; fortsatt pensionsbroms, nedskärningar i välfärden, bostadsbrist och massarbetslöshet.

Det som skiljer Sverigedemokraterna från övriga partier är inte att de är motståndare till den klassorättvisa nedskärningspolitiken. I såväl SD:s egna budgetförslag som i omröstningar i riksdagen har Åkesson & Co gett sitt stöd till den arbetarfientliga politiken.

Det är bara att se på Finland där SD:s systerparti Sannfinländarna har kommit in i regeringen och där det finska folket nu påtvingas ett nyliberalt stålbad med stora nedskärningar inom äldreomsorg, skola och sjukvård samtidigt som regeringen genomför skattesänkningar som gynnar de rika mest.

EU-politiken ligger fast oavsett om det är socialdemokrater, liberaler, konservativa eller nationalister som sitter vid makten.

Det enda som skiljer SD från övriga partier är att de är motståndare till den nuvarande invandringspolitiken. SD säger att i ett Sverige med massarbetslöshet, bostadsbrist och mindre resurser till gemensam välfärd så har vi inte råd att ta hit ännu fler människor. Det är ett argument som går hem, men samtidigt ett argument som bygger på att vi måste acceptera den klassorättvisa politiken.

De minskade resurserna beror inte på att det saknas pengar i Sverige, tvärtom är landet rikare än någonsin. De minskade resurserna beror på att i över 20 år har pengar tagits från den gemensamma välfärden och flyttats till privata förmögenheter.

Den gigantiska omfördelningen från gemensamt till privat och från arbete till kapital samlar allt större förmögenheter i samhällstoppen. Den andra sidan av myntet är växande fattigdom, arbetslöshet och social nedrustning i såväl städernas förorter och arbetarområden som i glesbygd och bruksorter. Det ger i sin tur grogrund åt kriminalitet, missbruk, våld och ett allmänt förfall. Det som blir säkrade förmögenheter i ena ändan av samhället blir otrygghet och fattigdom i andra ändan.

Bostadsbristen beror på att de folkvalda har lämnat walk over inför marknaden. Människors behov av bostäder har lämnats i händerna på byggherrar och bostadsspekulanter som tjänar på att det råder bostadsbrist eftersom bristen skapar säljarnas marknad och ger därför högre vinster.

Den växande fattigdomen bland pensionärer beror uteslutande på det klassorättvisa pensionssystemet som marknaden och politiker tillsammans lurade på svenska folket. Fler fattigpensionärer är systemets hela poäng. Fler skall dela på mindre därför att i den nyliberala kapitalismens tidevarv finns inte plats för solidarisk omsorg om de äldre.

På samma sätt är massarbetslösheten medvetet skapad och upprätthållen. Arbetslösheten behövs därför att den sätter en känga på nacken på alla arbetare och skapar en rädd och foglig arbetarklass.

Det är fullt möjligt med en politik som kraftigt sänker arbetslösheten – genom statliga och kommunala storsatsningar på bostadsbyggande, genom att nyanställa för att täppa igen de hål som nedskärningspolitiken har skapat inom gemensam välfärd och genom att sänka arbetstiden till sex timmars arbetsdag.

Det som saknas är inte alternativ utan politisk vilja, därför att en sådan politik skulle stöta sig med det mäktiga näringslivet och den rika överklassen och en sådan konfrontation vill eller vågar inte något av riksdagspartierna stå för.

Bakom allt detta och som garant för fortsatt nyliberal politik står EU. Redan 1988 beskrev den tyska tidningen Der Speigel syftet med att utveckla EG till EU: ”Vad vissa länder har uppnått i form av sociala och demokratiska framsteg… kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare.”

Det var detta EU-förespråkarna ville uppnå och för varje år som går lyckas de allt bättre, med förödande konsekvenser för samhället i stort. Det är därför som EU-politiken aldrig har haft något större folkligt stöd. De allra flesta människor vill ha trygga jobb, en bra framtid för sina barn och ett välfungerande samhälle där det går att lita på välfärden och samhällsservicen.

Människor är sällan dumma och vanligt folk är oftast betydligt förnuftigare än den politiska och ekonomiska elit som lever instängd i sin bubbla innanför Stockholms tullar. Vanliga människor utgår nämligen från de problem de möter i sin egen verklighet, inte från abstrakta teorier som nationalekonomer har tänkt ut eller käcka slogans som någon pr-byrå har värkt fram.

Verklighetens problem handlar om att det saknas arbeten, bostäder, personal och resurser inom vård och omsorg. SD kommer att fortsätta växa så länge det råder full politisk uppslutning bakom EU-politiken och etablissemanget lyckas få oss att tro att vi måste nöja oss med att slåss om smulorna från de rikas bord.

En sådan utveckling kräver inte minst att alla former av tiggarmentalitet och välgörenhetstänk utmanas och ersätts av klassmedvetenhet och solidaritet. Tiggarstaven måste ersättas med stridsyxan.

2015-06-10
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.