Man skall inte skjuta budbäraren, säger ordspråket, så låt oss inte gå i taket över regeringens pensionsutredare Ingemar Eriksson, som bara gör vad han är tillsagd när han nu föreslår höjd pensionsålder.

Men själva budskapet bör definitivt skjutas i sank, då det utgör ett direkt och målmedvetet angrepp på arbetarklassen, på alla dem som utför de tunga och slitsamma jobben i Sverige. Det är arbetare som får sina pensioner sänkta om och när pensionsåldern höjs. Eftersom fler-talet arbetare inte ens orkar jobba till nu stipulerade 65 år.

Detta måste sägas först och främst. Det unisona kravet på höjd pensionsålder, som sjungs i kör av Svenskt Näringsliv och av i stort sett alla politiker, från höger till så kallad vänster, är klasscyniskt och klassföraktande; är de övre klassernas sätt att bakvägen förneka arbetare rätten till en trygg ålderdom.

Inom överklassen spelar pensionsåldern ingen individuell roll. Direktören kan gå i pension när han vill, överöst med fallskärmar och privata pensionsförsäkringar och med möjlighet att dryga ut ersättningen med något låtsasuppdrag, om vinkällaren kräver extra påfyllning.

Men överklassen vore inte överklass om den inte förnekade arbetare denna sin egen rätt. Arbetare skall arbeta så länge som möjligt, för att skapa den vinst överklassen lever på, och skall kosta så lite som möjligt efter arbetslivet, för att inte belasta denna vinst. Se där den klassmässiga grunden till kravet på höjd pensionsålder.

När den allmänna pensionen infördes i Sverige sattes pensionsåldern till 67 år. Det var i början på 1900-talet, då medellivslängden beräknades till 60 år. Överklassen var nöjd. I stort sett ingen arbetare levde till uppnådd pensionsålder och pensionssystemet kostade i stort ingenting.

Förhållandet kvarstod ända in på 1960-talet, då mindre än hälften av LO-medlemmarna levde till uppnådd pensionsålder, trots att den då sänktes till 65 år. Överklassen var mindre nöjd, särskilt efter ATP-striden, men fick hålla god min. Tiderna tillät inte de uppnästa att göra allt för stort väsen av sig.

Idag är det annorlunda. Utgifterna för den allmänna pensionen har frysts genom det nya pensionssystemets lägre nivåer och inbyggda broms, som sänker pensionerna om kapitalismen går mindre bra.

Men det är inte nog för de som alltid vill ha mer. Därav kraven på höjd pensionsålder.

Budbäraren Eriksson har inte preciserat de åldersgränser han ämnar föreslå, men han säger att föreslaget inkluderar en höjning av åldersgränsen för garantipension (65 år) och en höjning av LAS-gränsen
(67 år). Det omedelbara resultatet av detta är att utslitna arbetare, de som redan idag tvingas gå i förtid, får sänkta pensioner och att de med lättare yrken bjuds möjlighet att förbättra pensionen en smula genom att kravla sig kvar i arbetslivet något år extra. Men framförallt handlar det om att minska pensionsutgifterna, att omvandla pensionspengar till vinst.

Som alltid förpackas förslaget i diverse sliskigheter, som i ökad valfrihet – ”de som vill skall kunna arbeta längre” – och i ett mystiskt framtidsbehov av arbetskraft. Men det är bara dimridåer. Allt handlar om att minska kostnaderna i pensionssystemet. Med arbetarklassen som den stora förloraren.

Vi hävdar att det inte finns något behov av att höja vare sig pensionsåldern eller arbetsuttaget i ekonomin. Tvärtom gör den ökade produktiviteten det möjligt för färre arbetande att försörja fler äldre, allt som krävs är en verklig kamp mot arbetslösheten och en smärre höjning av pensionsavgiften.

Vet att Statistiska Centralbyrån räknar med att den genomsnittliga produktiviteten i Sverige kommer att fördubblas fram till 2050, en ökning med 100 procent, att jämföra med en beräknad ökning av antalet personer över 65 år med 25 procent.

Den första frågan att ställa är vad den ökade produktiviteten skall användas till. Skall den bara gå till ökade vinster? Eller skall den användas för att göra samhället bättre för de många?

Det är bara kapitalismens slösaktiga tillväxtdrift som säger att vi måste arbeta tills vi stupar. En mänsklig och solidarisk samhällssyn säger istället att alla bör få lämna lönearbetet med hälsan och livskrafterna i behåll, att användas till trevligare och för oss själva mer berikande ting än vinstmaximering.

En andra fråga att ställa är varför 70-åringar skall släpa sig fram på en arbetsmarknad som stänger ute både ungdomar och invandrare. Vore det inte bättre att de äldre ger plats åt utestängda yngre?

Den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige är idag är 63,6 år. Med betydligt lägre snitt för arbetare. Skall pensionsåldern ändras borde den sänkas.

Men var tid kräver sin kamp. När överklassen och dess politiska representanter nu samlas för att höja pensionsåldern uppmanar vi alla arbetare att samlas till kollektivt motstånd.

Vi släpper ingen jävel över bron! Inte en dag mer än till 65 år!