Ingen vill ta stackars Stefans utsträckta händer

Stefan Löfven har bekymmer. Den storståtliga plan på ett globalt handslag mellan arbete och kapital som Löfven presenterade för världen förra året har visat sig bli ett dunderfiasko.

På Löfvens regeringskansli sitter fyra tjänstemän med en budget på fyra miljoner och uppgiften att övertyga världens globala storföretag att fatta Löfvens utsträckta hand. Resultatet är klent. Endast en handfull företag och ett dussin kapitalistiska stater har svarat på det svenska regeringskansliets vädjan.

I sak har Stefan Löfven givetvis rätt. Det behövs en global omfördelning från kapital till arbete. I boken Global ojämlikhet av ekonomen Branko Milanovic, som utkom på svenska tidigare i år, beskriver författaren den enorma och växande ojämlikhet som kapitalismen har skapat.

Professor Milanovic, som anses vara en av världens främsta experter på ekonomisk ojämlikhet, berättar i boken om Forbes lista över dollarmiljardärer och hur dessa personer utgör en hundradel av en hundradel av en hundradel av världens befolkning. Samtidigt sitter denna pyttelilla grupp av människor på en förmögenhet som är dubbelt så stor som hela Afrika.

Under globaliseringens årtionden har deras förmögenhet vuxit femfaldigt, inte minst beroende på deras möjlighet att utnyttja det gigantiska överskottet på billig arbetskraft i världen. Detta heter inom nationalekonomiska kretsar Global Labour Arbitrage. Arbitrage är ett begrepp från valutahandeln om att göra vinst på valutors olika värden i olika länder. Global Labour Arbitrage handlar om att dra nytta av arbetskraftens olika pris och är en grundläggande del i monopolkapitalets globala profitmaskin.

Under de två gångna årtiondena har arbetskraften i världen som är tillgänglig för kapitalistisk exploatering mer än fördubblats – från 1,5 till 3,3 miljarder människor – varav nästan hälften arbetar under prekära förhållanden och hundratals miljoner arbetare jobbar för runt en dollar om dagen.

Inte så konstigt att Stefan Löfvén bara har fått med sig sex stycken företag och ett dussin kapitalistiska stater på sitt globala handslag. Kriget mot arbetskraftskostnaderna kommer att fortsätta vara ett avgörande inslag i kapitalismen för lång tid framöver. Den monopolkapitalist som vägrar att lyda under systemets egen logik och inte dra nytta av överskottet på arbetskraft finns inte.

Branko Milanovics dom över globaliseringen är hård. Globaliseringen slår hårt, inte minst mot arbetare och vanligt folk i de kapitalistiska kärnländerna. Ökad ojämlikhet kommer att öka motsättningarna både inom och mellan länder, där krig spelar en viktig roll i att hålla arbetarklassen i de olika länderna lojala med sina egna härskande klasser. Det är ingen vacker värld som den befriade kapitalismen skapar.

Lika nattsvart negativ som professor Milanovic är, lika ljusblått naiv framstår Stefan Löfven och den svenska regeringen. I tidningen Arbetet uttalar sig UD:s kabinettssekreterare Annika Söder som har ett särskilt ansvar för projektet. Hon lovar att det nu ska bli fart på alla fronter för att vinna det motvilliga kapitalet för sin sak.

Men fiaskot beror inte på om det sitter åtta, sexton eller 32 tjänstemän på det svenska regeringskansliet. Fiaskot beror på att hela projektet är dödsdömt från början. Det verkliga fiaskot ligger i tron på att de problem som kapitalismen skapar för arbetare och vanligt folk kan angripas i samförstånd med de som tjänar på problemen och utan att angripa finanskapitalets herravälde.