Inflytande får man inte, det tar man!

Ledare
Bilder

Som julklapp till svenska folket gav den politiska eliten beskedet om höjd pensionsålder. Det följdes upp av Ylva Johanssons nyårshälsning om att ”strejkrätten måste inskränkas”.

Bakom beskedet om höjd pensionsålder står den så kallade pensionsuppgörelsen. Uppgörelse är ett bedrägligt ord. Det handlar inte om en uppgörelse mellan folket och de folkvalda så som det borde vara i en demokrati. Det är tvärtom en uppgörelse mellan sex riksdagspartier för att se till att en så känslig fråga som pensionsåldern ska lyftas bort från det partipolitiska spelet och därmed ställas bortom folkets möjlighet att påverka.

Lika lite ska folket ha att säga till om när det gäller strejkrätten. Inget av de partier som sitter i riksdagen har gått till val på att angripa strejkrätten. Frågan har aldrig ställts inför folket att säga sitt om. Trots detta handlar debatten inte längre om utan när en sådan inskränkning ska genomföras.

Strejker är en självklar del i all facklig kamp. Om de som köper vår arbetskraft inte är beredda att bjuda de löner och arbetsförhållanden som passar eller att acceptera den fackliga organisation som arbetarna väljer att organisera sig i så vägrar arbetarna kollektivt att sälja sin arbetskraft.

Dessutom stärker strejker och kollektiva styrkemanifestationer moralen och klassmedvetandet i arbetarleden och jagar fruktan i motståndaren, vilket är den enda långsiktiga garanten för fackliga framgångar. Detta är facklig ABC-kunskap.

Alla arbetare och fackliga aktivister – även de som stödjer den så kallade svenska modellen – måste gå emot de föreslagna inskränkningarna. Rätten för arbetare att själva välja sin fackliga organisering är fundamental. Med Ylva Johanssons regler blir det fritt fram för chefen att anställa sin bästa kompis och skriva kollektivavtal med denna. Lex Ylva Johansson är en lagstiftning för gula fackföreningar.

För de flesta arbetare uppfattas hotet mot strejkrätten inte som något konkret. Den svenska modellens samförstånd och toppstyrning har i praktiken vridit strejkvapnet ur händerna på arbetarna på golvet. Samma passivisering och maktlöshet som gäller i samhället i stort gäller även på arbetsplatserna. Men organisationsfriheten och strejkrätten är absolut grundläggande för både arbetarrörelse och för demokratin.

All makt utgår från folket, säger den svenska grundlagen. Men att en majoritet av svenska folket är mot en höjd pensionsålder vekar inte bekomma de folkvalda i partierna i pensionsuppgörelsen. Deras lojalitet ligger någon annanstans, med ”systemet”, med ”modellen”.

Resultatet är en växande känsla av maktlöshet hos de många. Bara 20 procent av den svenska befolkningen känner att man överhuvudtaget kan påverka politiken mellan valen. Nu vill makten att vi inte ens på valdagen ska kunna påverka två så avgörande frågor som pensionsåldern och strejkrätten.

Uttryck som att ”de där uppe gör ändå som de vill”, är visserligen sanna, men blir inte desto mindre ett accepterande av den egna maktlösheten. Sociologen Roland Paulsen kallar det ”cynisk lydnad” där cynismen tillåter oss att vara kritiska gentemot den makt vi underordnar oss. För eliten som vill höja pensionsåldern och inskränka strejkrätten kvittar det lika om vi är cyniska eller inte, så länge vi lyder.

Ylva Johanssons utspel under årets första dagar om att strejkrätten ”måste” inskränkas var sannolikt en testballong för att se hur det skulle mottas på arbetsplatser och i fackföreningar. Johansson vet hur det gick senast en S-regering försökte angripa strejkrätten. Då, 1990, tvingades regeringen backa efter en stark proteströrelse ute på arbetsplatserna.

Det har gått snart 30 år sedan dess. Men det är en gammal och samtidigt evigt ung sanning att inflytande och makt inte är något man får, det är något man tar.

Man behöver inte vara kommunist för att tänka så här, det räcker gott med att vara socialdemokrat. Rudolf Meidner, den gamle LO-ekonomen, sa på 1990-talet att ”massprotester är en metod som man aldrig får underskatta… Det går förstås alltid att hänvisa till röstsedeln, men det hjälper inte i en situation där man röstat fram ett parti som exempelvis socialdemokratin som lovade att bekämpa arbetslösheten men som, när det kommer till kritan, inte gör det. Vad har folk då för alternativ?”

Alternativet är att lita på egna krafter och hitta de vägar och medel som kan synliggöra den kraft som finns ute på arbetsplatserna. Ett sådant medel är den politiska strejken.

”Frukta den tid då storstrejkerna upphör fast storkapitalisterna lever”, skrev en gång författaren och nobelpristagaren John Steinbeck. Nu lever vi i denna tid. De friheter och rättigheter som arbetarklassen en gång tillkämpade sig attackeras därför en efter en. Och för varje seger växer aptiten hos motståndaren.

Om arbetarklassen ska sätta sin prägel på politiken under valåret 2018 krävs hårdare virke än valsedlar.

2018-01-10
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.