Imperialismen odlar fundamentalismen

Den franska krigsinsatsen i Mali är övertydlig i sitt hyckleri. I Mali backar Frankrike upp en militärjunta i kriget mot de jihadister man stödjer i Syrien. I syfte att störta en sekulär regim. Det bekräftar återigen den gamla sanningen: Imperialismen har inga eviga vänner och inga eviga fiender, bara eviga intressen.

Ändå är det säkert många på vänsterkanten som skräms av dessa skäggiga jihadister och deras djupt reaktionära agenda. Sharialagar och kvinnoförtryck är inget för oss; är oss så motbjudande att vi har svårt att hålla ifrån oss påbuden om omvärldens plikt att ingripa. Visst. Imperialistiska krig är vi emot. Men vi är också mot religiös fundamentalism, särskilt när den tar sig politiska former, som i den muslimska världen.

Här gäller det att inte förfalla i principlöshet. Det finns ett överordnat förtryck, det imperialistiska, som måste ligga till grund för analysen. Den imperialistiska världen, som Sverige är en del av, förslavar fattiga länder och dömer dem till ekonomisk och kulturell underutveckling. Detta förtryck och denna underutveckling utgör i sin tur en bas för religiös fundamentalism. Det imperialistiska förtrycket odlar fundamentalism.

Det flesta vet att imperialismen skapade al-Qaida som ett verktyg i kampen mot den sovjetstödda regimen i Afghanistan. Inte bara den mördade Usama bin Ladin stod på CIA:s avlöningslista, utan också Mokthar Belmohktar, vars namn nu åter kablas över världen, som ansvarig för gisslandramat i Algeriet.

Man kan säga att imperialismen skapade sitt eget Frankensteins monster, som snart nog vände sig emot den, men som den fortfarande använder, som just nu i Syrien.

Men det är fel att närma sig jihadismen som en imperialistisk konspiration. Den religiösa fundamentalismens framväxt har djupare och mer komplexa orsaker.

Karl Marx var som alla vet en klok man, så låt oss ta hjälp av honom för att problematisera frågan. I en berömd formulering skriver Marx: ”Det religiösa eländet är uttrycket för det verkliga eländet samtidigt som det är protesten mot detta elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”

Det avgörande i Marx analys är som synes att han hävdar att det verkliga eländet, det som ges av människors livssituation, skapar det religiösa eländet. Vilket i sin tur ger slutsatsen att ”kampen mot religionen är alltså omedelbart kampen mot denna värld, vars andliga aroma den är”.

Detta är skrivet för längesedan och kan synas något högtravande, men är ändå högst relevant för det som idag sker i den muslimska världen. Religionen är såväl ett uttryck för som en protest mot det eländiga tillstånd som över 100 år av imperialistiskt förtryck skapat. Afghanistan är ett belysande exempel. I över tolv år har USA med benäget bistånd från bland annat Sverige försökt bomba och terrorisera detta fattiga land till västerländsk civilisation – eller åtminstone till imperialistisk kontroll. Men med klent resultat. Läget för quislingregimen i Kabul är nu så dåligt, att president Hamid Karzai nyligen varnade för att en minskning av USA:s närvaro, som planeras till 2014, kommer att leda till inbördes-krig och högst sannolikt till ett återupprättat talibanvälde.

Slutsatsen är given. Det går inte att bomba bort religion och därmed inte heller grundvalen för religiös fundamentalism. Vad som krävs är ekonomisk och social utveckling, som upphäver det tillstånd som behöver religionen som illusorisk lycka. Eller för att åter tala med Marx: ”Kravet att de skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som kräver illusionerna.”

Man skall aldrig vara ensidig. Den jihadism som idag terroriserar Syrien är finansierad av Saudiarabien och andra oljestater kring Gulfen, där reaktionära kungahus använder religionen för att kontrollera sina egna folk.

Sak samma i Mali. Där har jihadister som krigat i Libyen infiltrerat den fattiga norra delen av landet, till lokalbefolkningens skräck och lidande. Men en sak är säker. För varje bomb som franska stridsflygplan fäller över Mali, så skapas ännu en presumtiv jihadist. Frankrike kan säkert bomba Mali till någon form av ordning. Men bara för stunden. För vad händer när Frankrike fått nog, som USA i Afghanistan?

Syrien har naturligtvis rätt att bekämpa de jihadister som infiltrerat landet med stöd från imperialismen och dess reaktionära, islamistiska bundsförvanter. Här finns en enkel lösning. Om bara vapenstödet till jihadisterna stoppas så banas väg för den förhandlingslösning som regimen i Damaskus öppnat för. Visst är det märkligt att västvärlden så envist motsätter sig denna enkla lösning på ett blodbad utan synbart slut?

Men det religiösa eländet kan inte upphävas genom väpnade interventioner från de imperialistiska makter som skapat eländets materiella grundvalar eller genom väpnat våld överhuvudtaget. Det är imperialismen som är problemet, i Mali som i andra fattiga länder; det är det imperialistiska förtryckets följder i fattigdom, korruption och maktlöshet som skapar behov av religionens illusoriska lycka, av dess opium.

Så börjar kampen mot jihadismen med kampen mot imperialismen. I vid bemärkelse. Det handlar inte bara om att säga nej till militära interventioner, utan om att bekämpa de imperialistiska ländernas exploatering av de fattiga länderna, om att ta strid mot de ojämlika relationer som den imperialistiska världsordningen bygger på. I kampen mot religiös fundamentalism är social utveckling och nationell befrielse det enda effektiva vapnet.