Hur formulera en arbetarpolitik för 2000-talet?

På ledarplats i Dagens Etc försöker Kajsa Ekis Ekman (24/7) dra slutsatser av krisen i Grekland. Hon menar att lösningen på EU-krisen inte ligger i skapandet av en ny socialdemokrati som med nytt namn och ny bemanning slår sig ner vid förhandlingsbordet med EU-eliten och kapitalisterna. Förhandlingarnas tid är över, nu är det handling som gäller för att ta strid för att krossa den härskande klassen.

Det är ord i rättan tid och det är inte att undra på att Ekis Ekmans text får den totalitära regimen på Göteborgs-Postens ledarsida (27/7) att ropa efter munkavel.

Ekis Ekman har rätt. Socialdemokratins 1900-tal är över och förbi. Ju förr polletten trillar ner desto bättre. Det kommer att bespara människor många svek och bittra tårar över att partier som tar på sig rollen att förvalta kapitalismen inte lyckas leva upp till sin vänsterretorik.

Sedan 1980-talet, när den bortre parentesen slöts om det socialdemokratiska projektet att rädda kapitalismen undan revolution genom att reformera bort dess värsta avigsidor, har kapitalismens förvaltare tvingats administrera ett krisande ekonomiskt system.

Alla politiska partier har i stort sett drivit samma politik oavsett om det varit kommunister i Frankrike, socialdemokrater i Sverige, liberaler i Holland eller kristdemokrater i Tyskland. För den som åtar sig rollen att förvalta den kroniskt sjuka kapitalismen är valmöjligheterna få. Den tyske sociologen Wolfgang Streek har rätt i att ”demokratiska länder är på väg att omvandlas till inkassobyråer under en global oligarki av investerare.”

Kajsa Ekis Ekman är en frisk fläkt därför att hon aldrig skrapar med foten inför någon och i ledaren tar hon även marxisterna i örat. Marxisterna måste sluta att återupprepa sitt mantra att krossa kapitalismen och förstatliga allt som lösning på krisen. Inte för att kapitalismen inte behöver krossas eller att ett förstatligande i vissa lägen inte kan vara en lösning, utan därför att orden lätt blir fraser som riskerar att stå i vägen för att försöka hitta konkreta lösningar på konkreta problem.

Bort från de allmänna parollerna och ner till den konkreta klasspolitiken, tycks Ekis Ekman mena. Det är bara att hålla med. Utmaningen ligger inte i att likt pojken och vargen ropa om kapitalismens sammanbrott, utan om att organisera motstånd.

Inom socialdemokratin och vänstern finns en falsk historieskrivning om att det nyliberala systemskiftet berodde på borgerlighetens förmåga att genom tanke-smedjor och seminarieverksamhet kapa åt sig tolkningsföreträdet i samhällsdebatten. Utifrån detta har man försökt lära av motståndaren och byggt upp sina egna tankesmedjor som publicerar rapporter i en aldrig sinande ström.

Det är inget fel på varken tankesmedjor eller rapporter. Att analysera världen och Sverige är viktigt. Det är även positivt att det från många håll inom fackföreningsrörelsen reses kritik mot åtstramningsfundamentalismen, arbetslösheten, den växande otryggheten på jobben och privatiseringspolitiken.

Men inget av detta kommer i grunden att ändras så länge människor går och förväntar sig att någon annan ska lösa problemen åt dem. Det finns visserligen ett utbrett missnöje inom arbetarklassen, men det sträcker sig allt för sällan längre än ett besviket ombudsmannatänkande.

Sverige är inte Grekland. Krisen har inte drabbat vårt land lika hårt och ombudsmannatänkandet och samförståndsandan som 1900-talets socialdemokratiska dominans fostrade arbetare till sitter djupt. Avsaknaden av strejker och sociala proteströrelser talar sitt tydliga språk. Trots detta finns inga genvägar.

Snarare än att lära av näringslivets strategi med tankesmedjor och seminarier bör en stridbar arbetarrörelse för 2000-talet lära av Sverigedemokraternas kompromisslösa sätt att driva upp sina frågor på den politiska dagordningen.
Hela det politiska läget i Sverige skulle ändras om fackföreningsrörelsen proklamerade att den tänker försöka fälla varje regering som inte värnar arbetarklassens trygghet och behov. Att stå upp för dem man representerar och ställa till rabalder för att få upp sina frågor på dagordningen är inte i sig odemokratiskt, även om det enligt en del inte ryms inom den borgerliga parlamentarismens trånga ramar.

Men fackföreningar är inte och ska inte vara en del i det parlamentariska spelet i Stockholm och efterlängtad är den dag då en fackföreningsledare i Sverige riktar fingret mot Svenskt Näringsliv, EU och den politiska eliten och säger ”Give em hell”.

Man behöver inte ens vara kommunist för att vara tänka så här, det räcker gott med att vara socialdemokrat. Rudolf Meidner, den gamle LO-ekonomen, sa redan på 1990-talet att ”massprotester är en metod som man aldrig får underskatta […] Det går förstås alltid att hänvisa till röstsedeln, men det hjälper inte i en situation där man röstat fram ett parti som exempelvis socialdemokratin som lovade att bekämpa arbetslösheten men som, när det kommer till kritan, inte gör det. Vad har folk då för alternativ?”

Alternativet är att lita till egna krafter och bryta med ombudsmannatänkandet och samförståndsandan.

Genom att resa de egna klassintressena i fackföreningar, bland arbetskamrater på jobbet, i pensionärsorganisationer och i alla sammanhang där vanligt folk träffas måste framtidsprogrammet formas. Att slött avvakta att de nuvarande politikerna i riksdagen eller att systemet självt ska komma med lösningar kan bara leda till passivitet och uppgivenhet.

Här är några punkter som utgångspunkt för en sådan diskussion, en konkret politik för trygghet på jobben, rättvisa i samhället och säkerhet för landet.

1. Bryt åtstramningspolitiken: Avskaffa budget-slaveriet och överskottsmålet och driv en politik som sätter fart på Sverige, stärker den gemensamma välfärden, rustar upp infrastrukturen och bygger bort bostadsbristen.

2. Stärk köpkraften: Kraftiga lönehöjningar för arbetarklassen, mest till de som har minst. Riv upp pensionsbromsen och höj ersättningarna till sjuka och arbetslösa. Bryt industrins märke, storföretagens lönetak befäster klyftan mellan vinster och löner och upprätthåller löneskillnaderna inom arbetarklassen.

3. Avskaffa arbetslinjen: Istället för att sparka på de arbetslösa och tvinga dessa till förnedrande fasförvaring ska de arbetslösa erbjudas ersättningsarbeten till kollektivavtalsenliga löner inom den gemensamma välfärden och vid infrastruktursatsningar samt meningsfull utbildning främst i kommande bristyrken.

4. Människovärdiga pensioner: Avskaffa straffbeskattningen av pensionärer, riv upp pensionsbromsen och skjut till de pengar som behövs för att garantera alla en värdig ålderdom. Dessutom måste pensionssystemet ses om i grunden så att våra pensionspengar befrias från börsens spekulation och istället kan användas till samhällsnyttiga investeringar.

5. Trygghet på jobben: Förbjud bemanningsföretag och stoppa företagens import av billig arbetskraft. Tvinga de folkvalda på alla nivåer att ta sitt ansvar och besluta om rätt till heltid, begränsningar av delade turer och avskaffa anställningsformen allmän visstidsanställning. Bryt med upphandlingseländet, inga skattepengar ska gå till att dumpa löner och trygghet.

6. Säkerhet för landet: Sverige ska vara en kraft för fred och avspänning. Sveriges närmande till Nato och deltagandet i USA:s krig ökar risken för terrorattentat på svensk mark och underblåser spänningarna i östersjöområdet.

7. Rättvisa inom landet: EU-politikens ensidiga inriktning på de expansiva storstadsregionerna måste brytas. Om hela Sverige ska kunna leva krävs en omfördelning från storstäder till glesbygd och från stadskärnorna till förortsområdena i storstäderna.

8. Dela på jobben: Massarbetslöshet och ökad press på jobben bekämpas genom en generell arbetstidsförkortning till sex timmar med bibehållen lön.

9. Inga gräddfiler åt makthavarna: Riv upp alla fallskärmsavtal och politikerpensioner, makthavarna får ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som vanligt folk. Sänk de förtroendevaldas löner, de bör tjäna som genomsnittslönen för de människor de är valda att representera.

En sådan politik kan tyckas orealistisk, vilken den är så länge den inte bärs fram av kämpande människor. Men än mer orealistiskt är att fortsätta på passivitetens väg och tro att något kommer ändras till det bättre om vi bara sitter still i båten.

Kajsa Ekis Ekman är en viktig röst i det ökentorra svenska politiska landskapet, inte minst hennes insatser för att stärka den svenska solidariteten med det kämpande grekiska folket. Ekis Ekman drar viktiga slutsatser om läget i Grekland men frågetecknen kvarstår om hur klassfienden i Sverige ska besegras. Vi väntar spänt på en fortsättning.