Hoppa till huvudinnehåll
Av

Humanitet javisst – men då krävs klasskamp

Att 15.000 personer samlades för medmänsklighet på Södermalm i Stockholm är värmande. Men på plats fanns också samtliga politiska partier som bär det tunga ansvaret för det nuvarande läget. Från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna röstade riksdagen för att skicka Jasplan till Libyen och svenska biståndspengar stödjer samma terrorgrupper i Syrien som tvingar folk på flykt.


Humanitet och medmänsklighet är värden som måste skyddas i en tid då dessa hotas av cynisk marknadsfundamentalism, imperialistisk krigspolitik och rasistisk högerextremism. Hotet mot medmänskligheten kommer nu som alltid från höger och från en härskande klass som betraktar världen som ett verktyg för sin jakt på profiter.

Människors behov av att leva i trygghet bland sina nära och kära offras. Det gäller irakiska, somaliska eller syriska familjer som tvingas fly efter långvariga stormakts- och oljekrig. Men det gäller också värmländska, dalsländska eller jämtländska familjer som måste bryta upp för att arbetstillfällen flyttas till låglöneländer och samhällsservice och välfärd slaktas när en allt större del av samhällets rikedomar hamnar hos ett fåtal i toppen.

Att 15.000 personer samlas för medmänsklighet på Södermalm i Stockholm är värmande. Bland de tiotusentals deltagarna finns säkert de ärligaste avsikter att markera mot ett rasistiskt partis explosiva framväxt och en vilja att göra något för flyende och lidande människor.

Men det gäller inte för arrangörerna. På plats på Medborgarplatsen fanns nämligen samtliga politiska partier som bär det tunga ansvaret för det nuvarande läget. De är ansvariga för den svenska uppslutningen bakom västvärldens krigspolitik. Från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna röstade riksdagen för att skicka Jasplan till Libyen och som Proletären avslöjar i veckans tidning stödjer svenska biståndspengar de terrorgrupper i Syrien som tvingar folk på flykt.

Samma partier bär även ansvaret för att förvalta ett kapitalistiskt Sverige med bostadsbrist, massarbetslöshet, ökade klassklyftor, en skola i förfall och en misslyckad integrationspolitik som tillsammans med nyliberalismens systemskifte har lett till gettoisering.

Humanitet och medmänsklighet är inga abstrakta värden, de måste syfta till konkret politik. Om humanitet i allmänhet används som ett pråligt omslagspapper för en djupt inhuman kapitalistisk politik – oavsett om det handlar om imperialistisk utrikespolitik eller inrikes högerpolitik – så blir humanism en tom fras och den elit som slänger sig med frasen gör sig till hycklare.

Det gäller inte minst de ledande kapitalister och politiker som poserade i Dagens Nyheters upprop för humanitet och medmänsklighet den 6 september. Bland undertecknarna finns många progressiva idrottspersonligheter och kulturarbetare och att dessa tar ställning mot hat och rasism är bra.

Men i den humanistiska fruktkorgen finns gott om ruttna äpplen. Det gäller inte minst Carl Bildt som gav bevis på sin humanitet när han berikade sig på oljepengar från massmord och folkfördrivningar i Sudan. För att inte tala om den idag största flyktingkatastrofen i Europa, dvs det faktum att runt en miljon människor är på flykt inom Ukraina på grund av ett krig där Sverige agerar spjutspets åt Natos konfrontationspolitik och där svenska pengar precis som i Syrien går till reaktionära terrorgrupper som är beredda att utföra marktjänsten.

I den celebra skaran i Dagens Nyheter finns även Leif Johansson, Annika Falkengren, Antonia Ax:son Johnson, Karl-Johan Persson, Stefan Persson, Carola Lemne, Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg och Peter Wallenberg Jr.

Varför denna nyväckta humanism hos gräddan av de svenska monopolkapitalisterna?

Det finns säkert ett visst mått av pr-tänk. Far och son Persson, som blivit miljardärer på barnarbetare, svältlöner och på arbetare som offrar livet i förfallna fabriker i Bangladesh, tar chansen att putsa upp familjeimperiets fasader. Sak samma med de tre höjdarna Wallenberg, som tjänat miljarder på vapenexport, inte minst till Saudiarabien som i sin tur finansierar IS och andra terrorgrupper i Syrien.

Svenskt Näringslivs vd Carola Lemnes syn på medmänsklighet visade sig när hon i våras klagade på att undersköterskor i Sverige har höga löner samtidigt som hon själv tjänar nästan en halv miljon kronor i månaden.

Sådan är överklassens humanism, så länge arbetare och fattigt folk förnedras och trycks ner bara för att de är arbetarklass så har de inget att klaga på. Tvärtom, det är fattigdom och otrygghet som ger arbetare ett incitament att ta sig i kragen, enligt överklassen.

Nu ska vi inte vara allt för njugga. Det kan säkert finnas ömmande hjärtan även inom överklassen. Men det finns även ett klassintresse. Ett tillskott av utblottad, desperat arbetskraft är mumma för de svenska kapitalisterna, inte minst om utbildningen av arbets-kraften betalats av skattebetalarna i andra länder.

I varje fall gäller det Günther Mårder, vd för Företagarna. På frågan i Svenska Dagbladet hur Sverige skall hjälpa flyktingarna svarade Mårder: ”De svenska skatterna gör att vi har en mycket låg andel enkla jobb med låga trösklar. Det gör det svårt för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden.”

Sverige ska hjälpa flyktingarna genom att sänka skatter, pressa ner löner och undergräva arbetarklassens trygghet. Med sådana vänner kan Sverigedemokraterna lägga ner sin egen pr-avdelning.

Vi har sagt det förr och vi säger det igen: Problemet är inte människors stängda hjärtan, utan överklassens stängda plånböcker. Det kvittar hur mycket Wallenberg, Falkengren, Perssons eller Ax:son Johnsson fläker upp sina hjärtan i Dagens Nyheter. Så länge deras plånböcker är stängda och de och deras överklasskompisar tillåts roffa åt sig allt mer av samhällets resurser spelas människors behov av välfärd, jobb och trygghet i Sverige ut mot flyktingars behov av skydd. Det är högerpolitiken som skapar motsättningen som Sverigedemokraterna kan glida fram på.

Att 15.000 människor demonstrerar på Södermalm i Stockholm är bra. Folk tar till gatorna alldeles för sällan i Sverige. Men manifestationen i huvudstaden hjälper föga i Fredriksberg, Robertsfors eller Hällefors när industrier och andra arbetsplatser läggs ner och ersätts av flyktingmottagningar för att ekonomiskt utarmade kommuner hoppas få ta del av lite statliga pengar.

Den dag 15.000 stockholmare demonstrerar mot utflyttningen av arbetsplatser och dräneringen av den gemensamma välfärden samt för en omfördelning av resurser mellan storstäder och glesbygd och mellan innerstadskärnor och förortsområden, då kan vi prata om en verklig manifestation för humanitet och medmänsklighet och det är endast en sådan rörelse som kan slå undan fötterna på Sverigedemokraterna.

Humanitet och klasskamp måste gå hand i hand. I ett kapitalistiskt Sverige och en imperialistisk värld är det ena inte möjligt utan det andra.