Hotet mot FN

Inför toppmötet har FN:s generalsekreterare Kofi Annan presenterat ett
reformpaket som skall göra FN mer ”tidsenligt”. Paketet utgör en
långtgående anpassning till USA och till USA:s självpåtagna rätt att
intervenera varhelst USA finner det lämpligt, som i Irak. Likväl är
anpassningen inte långtgående nog för George W Bush och hans nyutnämnde
FN-ambassadör John Bolton. Trots att paketet ansågs färdigförhandlat
redan i våras, så lämnade Bolton i sista stund in över 500
ändringsförslag i det föreslagna slutdokumentet,

ett agerande som riskerar att spräcka den bräckliga och högst relativa enighet som Kofi Annan lyckats samla inför mötet.



USA vill bland annat stryka hänvisningarna till de sk millenniemålen för

fattigdomsbekämpning, skuldavskrivning och kärnvapennedrustning. Sådant
bjäfs skall FN inte syssla med. Och givetvis skall stycket om
Kyotoprotokollet och klimatpolitiken strykas. Att skita ner den globala
miljön är en del av ”the american way of life”, en livsstil som står
över varje invändning från världen i övrigt.



John Boltons obstruktion kan synas märklig. Varför obstruerar USA mot
ett reformpaket som i de avgörande delarna går USA till mötes?
Förklaringen är enkel.

”Det finns inget Förenta nationerna. Det finns bara en internationell
gemenskap och den kan bara ledas av världens enda kvarvarande
supermakt, vilken är USA”, sa Bolton inför utnämningen till USA:s
ambassadör i FN.



Uttalandet ger förklaringen. USA vill inte ha det
starka        FN som föresvävar Kofi
Annan; vill inte ens ha ett starkt FN    anpassat till
USA:s vilja, utan önskar blott och bart ett FN som inte står i vägen
för USA. USA-imperialismens globala maktambitioner tillåter inga
parallella maktcentra.



Vad Boltons obstruktion leder till återstår att se. Just nu pågår
intensiva förhandlingar inom en liten och självutnämnd grupp av
”ledande” nationer. Måhända leder dessa förhandlingar till någon form
av urvattnat slutdokument, för övriga nationer att acceptera inför
hotet att toppmötet annars slutar i kollaps.



Under alla omständigheter lär den avgörande delen i Kofi Annans
reformpaket bli bestående. Det handlar om omtolkningen av den
hittillsvarande folkrätten. Statssuveränitetsprincipen, som förbjuder
inblandning i andra länders inre angelägenheter, skall skrotas och
ersätta av rätt till sk humanitära interventioner, dvs av
imperialismens rätt att angripa misshagliga länder.



Omtolkningen är inlindad och försåtlig. Världens länder förses med en
skyldighet att skydda sin befolkning (Responsibility to Protect). Om
något land inte anses uppfylla denna skyldighet har omvärlden rätt att
ingripa med våld, om nödvändigt också utan FN-mandat.



Interventionsrätten förses med humanistiska och internationalistiska
förtecken, men var och en förstår att det handlar om ett accepterande
av den rätt som USA-imperialismen självsvåldigt gjort till sin. Som i
de olagliga krigen mot        
Jugoslavien 1999, mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003. Olagligheten
upphöjs i efterhand till lag.



Var och en förstår också att det är en godtycklig rätt. Vem skall
avgöra om och när ett land inte uppfyller skyldigheten att skydda sin
befolkning? Och vem har politisk ambition och militära resurser att
angripa andra länder? Svaret är givet. Detta är Pax Americana upphöjd
till internationell lag; detta är USA-imperialismens världsdiktatur som
legitim världsordning.  

  

Det sorgligaste i sammanhanget är att Sveriges regering utan förbehåll
spelar med i den imperialistiska attacken mot den folkrätt som Sverige
tidigare var den mest idoga försvarare av.



”Att stå med armarna i kors i nödlägen är ingen utväg”, förklarade
utrikesminister Laila Freivalds när hon i maj i år gav sin och
regeringens anslutning till våldsanvändning utan FN-mandat. George W
Bush lär ha applåderat lika ivrigt som Olof Palme snurrat förtvivlat i
sin grav. Men på den vägen är det. Sverige ger sin fulla anslutning
till Pax Americana som internationell lag. Bedrövligt!



Det nuvarande folkrätten och det nuvarande FN-systemet lämnar mycket i
övrigt att önska. Så har FN periodvis använts som ett rent verktyg för
imperialismen, som i Korea på 1950-talet.



Men den nuvarande folkrätten ger likväl små länder skydd mot
imperialistiskt våld – må vara ett litet skydd,
vilket        exemplen 
Jugoslavien, Afghanistan och Irak visar, men ett skydd som åtminstone
sätter lagliga gränser för det imperialistiska godtycket. En värld
under Pax Americana är en osäkrare och mer våldsam värld för den stora
majoriteten av världens befolkning. Därför måste den nuvarande
folkrätten försvaras, idogt och principiellt. Alla folks lika rätt står
över varje anpassning till rådande maktsförhållanden i världen.



I New York svingar Göran Persson sin klubba över folkrätten och över
det FN som ännu erbjuder små länder ett litet skydd. Det är vi andra
som måste försvara Sveriges internationalistiska och solidariska
tradition.



13 september 2005

Proletären 37, 2005