Högerbudget med valambitioner

Ledare

• Nästa år beräknas den öppna arbetslösheten minska med 1,1
procentenheter till 4,8 procent. Samtidigt ökar antalet arbetslösa i
åtgärder med 0,9 procentenheter till 3,6 procent. Den totala
arbetslösheten (deltidsarbetslösa oräknade) beräknas alltså ligga kvar
på 8,4 procent, en minskning med ynkliga 0,2 procentenheter.

• Sysselsättningsgraden beräknas i år minska med 0,8 procentenheter
till 76,6 procent. För att ligga kvar på denna låga nivå också nästa
år. Regeringens mål om att höja sysselsättningsgraden till 80 procent
tycks vara glömt och begravet.  

• Den offentliga konsumtionens andel av BNP fortsätter att minska.
Regeringen och stödpartierna anser att en allt mindre del av landets
samlade resurser skall användas till det gemensamma.

Detta är beräkningar, så vad det verkliga utfallet blir återstår att
se. Men beräkningarna avslöjar budgetmakarnas politiska ambitioner.

Regeringen och stödpartierna vidtar inga åtgärder för att få ner
arbetslösheten, trots ivriga försäkringar om motsatsen. Och de drar åt
snaran kring offentlig sektor ett    litet snäpp till,
trots allt babbel om extramiljarder till kommunerna.

Som helhet skiljer sig höstbudgeten därmed     inte
från de budgetar som presenterats sedan  den  
EU-dikterade högerpolitiken introducerades i Sverige i början på
1990-talet. Det är en budget som sätter prisstabilitet (låg
inflation)   före full sysselsättning och som målmedvetet
prioriterar privat sektor före offentlig. En högerbudget, helt enkelt.

Budgeten innehåller ett ”jobbpaket” som inte är ett paket för nya jobb,
utan ett paket för att föra över 55.000 personer från öppen
arbetslöshet till olika åtgärdsprogram.

Inget ont om utbildning. Naturligtvis är  det bättre att
arbetslösa utbildas än att de går helt sysslolösa. Men om jobben är
lika få när de arbetslösa eleverna gått färdigt  sina
utbildningar, så blir slutresultatet bara en mer välutbildad kår av
arbetslösa, inte färre arbetslösa.

Inte heller något ont om de sk plusjobb som något valtaktiskt snille på
regeringskansliet hittat på. Naturligtvis är det bättre att arbetslösa
utför de jobb som inte längre utförs i offentlig sektor än att jobbet
inte blir gjort. Särskilt som löftet är att jobbet skall utföras till
avtalsenliga löner. Men varför i herrans namn skall det outförda jobbet
bara utföras under två år? Blir det mindre angeläget ett år efter
valet?

Detta luktar skämt valfläsk lång väg. Under  de senaste tolv
månaderna har antalet anställda    i kommunsektorn
minskat med 10.000 personer. AMS beräknar att ytterligare 4.000
anställda försvinner fram till nyår. Göran Persson och hans adjutanter
ojar sig över ”jobb som inte blir gjort”, men glömmer att berätta att
det är de själva som sett till att det inte blir gjort. Genom en
strategisk nedskärningspolitik. Det är skamligt.

Ett verkligt jobbinitiativ vore att ge kommuner och landsting
utrymme att öka antalet anställda på fast basis. Arbetsuppgifter saknas
uppenbarligen inte. Vet sedan att om offentlig sektor bara återfick sin
tidigare andel av BNP, så skulle tillskottet räcka till 200.000 nya
jobb. Men sådan radikalism är inget för Nuder, Bäckström & Co.
Deras syfte är bara att över valet skyla över sina egna illgärningar.

Detta ger budgeten en dubbel karaktär. Det är framförallt en höger- och
nedskärningsbudget. Men det är också och samtidigt en
valbudget,    ty inom nedskärningsbudgetens ramar är
den    så expansiv och väljarmässigt tilltalande den kan
vara.

Regeringen och stödpartierna låtsas att satsa på det offentliga, inte
minst genom de sk plusjobben. Varvid det i valsammanhanget spelar
mindre roll att dessa jobb bara skall finnas under två år. De finns ju
när förmånstagarna skall kravla sig iväg till valurnorna.

Man pytsar också ut några hundralappar till barnfamiljerna i form av
höjda barnbidrag och till löntagarna i form av sänkt inkomstskatt
(kompensation för egenavgifterna). Man skall inte vara ogin. Några
hundralappar extra är naturligtvis bra för dem som får dem, inte
minst  för dem med små marginaler. Och i den mån mer pengar till
hushållen stimulerar konsumtionen är det bra för Sverige. Det är
köpstarka konsumenter som saknas i det här landet, inte
skattesubventionerade producenter.

Det finns dock anledning att resa ett varningens finger. Sänkningen
av inkomstskatten finansieras via höjda grundavdrag, dvs genom att
minska kommunernas skattebas. Det påstås att kommunerna skall få full
kompensation för detta, men all erfarenhet visar att det brukar vara si
och så med detta. Som regel tar staten mer än vad den ger. Det finns
därför risk för att vi själva får betala åtminstone en del av
skattesänkningen via social nedrustning.

Budgeten ger besked om regeringskoalitionens taktik inför valet. Man
målar bilden av Sveriges läge i det ljusaste färger. Och man
framställer sig själva som välfärdens oförvägna försvarare. Det är
falskt så det förslår, men i förhållande till den borgerliga alliansens
gapiga extremism, så kan det gå hem. Ungefär som i Tyskland.

Något hopp om en ny inriktning på politiken bjuds dock inte. En sådan får vi välfärdskramare slåss för själva.

20 september 2005
Proletären 38, 2005

2005-09-20
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.