Härdsmälta i LO-borgen
För inte alltför länge sedan fick vi lära oss att hata inflationen; vi skulle rentav hata inflationen så infernaliskt att vi helst skulle gå med på lönesänkningar för att bekämpa den.
På köpet fick vi lära oss att arbetslöshet är bra. För att bekämpa den förhatliga inflationen måste en god del av oss gå arbetslösa. Enligt denna predikan är de arbetslösa egentligen inte arbetslösa – de gör jobb som inflationsbekämpare.
Nu har kapitalismen slagit knut på sig själv och då är rollerna plötsligt ombytta. Nu skall vi istället hata frånvaron av inflation. Styrräntan sänks till noll för att skapa inflation.
Men det är något som haltar i detta omvända rollspel. För om det är så att vi skall hålla tillbaka på lönekraven för att rida spärr mot inflation, så borde rejäla lönelyft rent logiskt vara den givna kuren mot frånvaron av inflation. Men så är det inte alls.
Logiken hör inte hemma i spelet om lönerna. Därför består kuren fortsatt av låga lönelyft. Inflation och icke inflation skall bekämpas med samma medicin.
En som är bekymrad av lönelyften är LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson. I förra avtalsrörelsen begärde LO-förbunden historiskt låga lönelyft i påstått syfte att inte elda under inflationen. Tanken var att den definierade ”normalinflationen” på 2 procent skulle äta upp de nominella löneökningarna och därmed bevara den konkurrenskraft som LO numera gjort till verksamhetens överordnade mål.
Men så blev det inte. Med nollinflation har de så ansvarsfulla avtalen istället gett reallöneökningar på flera procent, vilket gör avtalssekreterare Johansson rent förfärad.
”Det hade varit bättre med lägre reallöneökningar”, säger han till Arbetet (27/10). ”Men det hade sett konstigt ut om vi sagt upp avtalet och begärt lägre löneökningar.”
Inför 2015 är Johansson dock försiktigt förhoppningsfull.
”Med lite tur tar ekonomin fart framöver och inflationen stiger och då stiger inte reallönerna 2015”, säger han i en intervju i Privata Affärer.
Johansson säger sig föredra lägre arbetslöshet framför reallöneökningar. Men sambandet är dunkelt. För i nästa andetag vill han ha en mer offensiv finanspolitik för att få fart på ekonomin i Sverige. Han vill öka köpkraften – men inte för de egna medlemmarna.
Det kan bara betraktas som en facklig härdsmälta.