Grekland och den kommunistiska taktiken

Det grekiska folkets svar i söndagens folkomröstning blev ett rungande nej. Segermarginalen på över 20 procentenheter överträffade de flesta bedömningar och är ett välbehövligt och kraftfullt svar på EU-elitens hot och folkföraktande propaganda. Lika glädjande och hoppfullt är att det var arbetarklassen och inte minst ungdomen som bar fram det otvetydiga nejet.

Med det sagt måste också sägas att nejet trots allt inte innebär den omvälvning som en del, inte minst på vänsterkanten, vill framställa det som.

Givetvis är det positivt att det grekiska folket än en gång visar att de inte låter sig kuvas, men folkomröstningens resultat innebär i praktiken endast en återgång till förhandlingsbordet för att diskutera fortsatta nödlån, förhoppningsvis med något mindre folkfientliga motkrav från EU:s, Europeiska Centralbankens och IMF:s sida. Vad resultatet av dessa förhandlingar kommer att bli och om det i slutändan innebär några förbättringar för den grekiska arbetarklassen och ungdomen är än så länge skrivet i stjärnorna.

Men framtiden börjar som regel med ett nej, en vägran att acceptera den politik som den härskande klassen och dess politiker påtvingar vanligt folk. Det massiva grekiska nejet är ett bra mycket bättre utgångsläge än om EU-eliten hade lyckats skrämma och hota sig till ett ja.

Inför folkomröstningen fanns delade meningar om det rätta i att utlysa en folkomröstning. De liberala klagosångerna om att folket inte förstår sitt eget bästa kan vi lämna därhän. Folket är som regel klokare än de folkvalda, vilket inte minst EU:s och EMU:s historia bär tydligt vittne om.

Lika hycklande är de moraliska pekpinnarna att man måste ta ansvar för sina skulder när det gång efter annan framförs av en ekonomisk och politisk elit som strött hundratals miljarder över storbanker och finansinstitut.

Det personliga ansvaret att betala tillbaka gäller uppenbart endast när notan skickas till arbetarklassen att betala genom försämrad välfärd och sänkta löner, pensioner och ersättningar.

På samma sätt måste kritiken avfärdas från till exempel socialdemokraten Kent Härstedt, som menar att en snabbt inkallad folkomröstning är problematisk ur demokratisk synvinkel. Hela EU bygger på tanken att flytta makten från folket för att kunna genomdriva de europeiska kapitalisternas klasskrig uppifrån utan demokratisk inblandning. De få gånger som folk i de olika länderna har tillfrågats har de ofta sagt nej till både nya fördrag och valutaunioner, vilket inte på något sätt har fått EU-eliten att ändra inriktning, istället har de stärkts i sin uppfattning att folket inte ska tillfrågas utan istället köras över.

Men det finns även en kritik mot folkomröstningen från vänster, från det grekiska kommunistpartiet KKE som menar att folkomröstningen inte alls handlar om ett ja eller nej till åtstramningspolitiken. KKE menar att ett nej till Trojkans utpressningsbud i själva verket var ett ja till Syrizas eget förslag som även detta innefattar kraftiga försämringar för arbetarklassen och vanligt folk.

Redan när frågan om folkomröstningen behandlades i det grekiska parlamentet krävde KKE istället att folket skulle få ta ställning till ett grekiskt utträde ur EU samt frågan om att riva upp hela uppgörelsen med trojkan och de lagar som dessa uppgörelser gett upphov till.

När KKE:s förslag röstades ner uppmanade de grekiska kommunisterna folket att säga nej till såväl Trojkans som regeringens politik genom att istället lägga en lapp i valurnorna som kräver att Grekland omgående ska lämna EU.

Det är en hårdför linje som i princip är riktig. Så länge Grekland, eller för den delen Sverige, är med i EU är det fortsatt folkfientlig högerpolitik som gäller. I ett kapitalistiskt land blir varje regering en förvaltare av kapitalismen, oavsett vilka löften eller förhoppningar regeringspartierna har innan de intar regeringsmakten.

En arbetarpolitik och vänsterpolitik kan endast drivas i motsättning till kapitalismens intressen och för att lyckas med detta krävs mobilisering underifrån. Det krävs en klasskamp som vågar bryta med kapitalismens ramar och som sätter som mål att avskaffa det nuvarande systemet och ersätter det med en socialistiskt system byggt på arbetarklassens makt och intresse, på planering, gemensamt ägande och behovs-produktion.

I det långa loppet är det endast så den nuvarande kapitalistiska krisen kan bekämpas. Detta är KKE:s inställning och deras ställning i Grekland är imponerande och deras inriktning på att mobilisera arbetar-klassen till utomparlamentarisk kamp är värd all respekt.

Men princippolitik är en sak. Hur princippolitiken ska omsättas i taktisk revolutionär klasspolitik är en betydligt svårare nöt att knäcka.

Att Syriza är ett kompromissvilligt och parlamentariskt inriktat parti och att i varje fall dess ledning har som målsättning att rädda Grekland kvar i både EU och euron, och givetvis även rädda kapitalismen i Grekland, råder det ingen tvekan om. Hur långt Alexis Tsipras är beredd att kompromissa för att uppnå detta mål återstår att se, under sina första sex månader vid makten har han visat att han är beredd att backa på mycket.

Som redan den svenska arbetarrörelsens pionjär August Palm konstaterade ”kommer man först in på kompromissens glidande plan, så är det inte gott att stanna, utan man glider allt längre ut i kompromissens gungfly, vari mer än en har omkommit.”

Man bör med andra ord inte ha några illusioner om Tsipras och den nuvarande grekiska regeringen. Men kommunistisk taktik handlar inte främst om hur man ska analysera andra partier, utan hur man ska förhålla sig till arbetarklassen och folkflertalet. Hur ska ett kommunistiskt parti agera för att vinna inflytande, för att på bästa sätt avslöja reformismen, få arbetarklassen att närma sig kommunisternas ståndpunkt och förhindra att kommunisterna isoleras och därmed lämnar öppet för reaktionens attacker.

Det är uppenbart att majoriteten av den grekiska arbetarklassen fortfarande hoppas att problemen går att lösa utan att lämna EU, eller i varje fall att Syriza i regeringsställning och vid förhandlingsbordet i Bryssel kommer att innebära lättnader och förbättringar för arbetarklassen.

Frågan är om den hårdföra taktik som KKE hittills fört med stängd dörr till förhandlingar med Syriza och att inte ta ställning i den konkreta frågeställningen i folk-omröstningen är en framgångsväg. Om detta kan givetvis endast den grekiska klasskampens praktik och det kommunistiska inflytandet framöver ge svar.

Säkert är dock att den stängda dörrens taktik i förhållande till socialdemokratiska partier inte är någon given kommunistisk taktik.

Lenin tog 1920 de engelska kommunisterna i örat för att dessa vägrade att befatta sig med den pro-imperialistiska socialdemokratin. I parlamentsvalen stod högersocialdemokratin mot den öppna reaktionen med Churchill i spetsen.

De engelska kommunisterna ville inte smutsa ner sin renlärighet genom att ge sitt stöd till socialdemokratin, till och med ett reserverat stöd vore att förråda revolutionen, enligt de engelska kommunisterna. Istället var linjen att i varje läge avslöja socialdemokratin som förrädare.

En taktik som syftade till att aldrig göra kompromisser kallade Lenin för ”en intellektuell barnslighet och inte någon allvarlig taktik för den revolutionära klassen”. Lenin menade att en sådan taktik, som egentligen inte är någon taktik, leder till att kommunisterna ställer sig vid sidan av och fjärmar kommunisterna från massan och minskar möjligheterna att förändra tänkandet hos den stora majoriteten, ”utan åsiktsändring bland majoriteten av arbetarklassen är revolution omöjlig, men denna ändring skapas genom massornas politiska erfarenheter, aldrig endast genom propaganda.”

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Lenins tid och taktik är alltid en fråga om att agera i nuet. Men den politiska och ekonomiska krisen i EU reser viktiga frågor och den grekiska arbetarklassens fortsatta kamp och det kommunistiska inflytandet i Grekland är av stor betydelse för kampen mot EU och den krisande kapitalismen även här i Sverige.