Godi(s)butiken

Göran Persson må göra vad han kan för att frammana högerspöket och han må framställa sig själv som en trogen son av det socialdemokratiska idéarvet, såsom det förvaltades av Per Albin Hansson och Tage Erlander. Men kaskaderna av honnörsord kan inte dölja att socialdemokratin numera övergett varje socialistisk tanke till förmån för en blind tilltro till kapitalismen och marknaden. Det gör honnörsorden till såpbubblor, de spricker så snart de konfronteras med den verklighet som gäller för arbetare och vanligt folk.

Att framställa sig själv som garanten för rättvisa och trygghet i ett socialdemokratiskt Sverige som alltfler upplever som alltmer orättvist och alltmer otryggt är alltför genomskinligt.

Arbetslöshetsfrågan är typexemplet. Alla skall med! ropar det socialdemokratiska valmanifestet i en situation då uppemot en miljon människor i Sverige är helt eller delvis arbetslösa. Manifestet talar rentav stort om full sysselsättning, trots att detta mål för länge sedan avskaffats som riktgivande för den ekonomiska politiken.

Men manifestet innehåller inga konkreta jobbsatsningar, något
som Göran Persson kritiseras för även i de egna leden.

Perssons förtrytsamma försvar är upplysande. Jobben kommer, hävdar han. Som ett resultat av regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik. Att  den nuvarande högkonjunkturens massarbetslöshet motbevisar detta påstående spelar ingen roll. Med en dåres envishet försöker Persson få oss att tro att marknaden på egen hand skall ta det sysselsättningsansvar han själv och regeringen abdikerat från.

Då hjälper det inte att Göran Persson försöker framställa sig själv som en modern Per Albin Hansson. Likheten är på sin höjd fysisk.

Sakförhållandet är att det s.k. näringslivet inte tar något sysselsättningsansvar. Istället för att nyanställa kör exportindustrins vinstmaskiner skiten ur de anställa de redan har, om de nu inte exporterar jobben till låglöneländer för att förstora redan jättelika vinster. Att förlita sig på sådana bundsförvanter är att ge upp kampen mot arbetslösheten.

Att socialdemokratin skulle ställa krav på företagen vad gäller till exempel jobbexporten är kanske för mycket begärt. Man har företagsfjäsket i ryggmärgen. Men även utan sådant kravställande finns det utrymme för konkreta jobbsatsningar. Så beror den nuvarande sysselsättningskrisen till avgörande delar på nedskärningarna i offentlig sektor, som på femton år kostat 250.000 jobb.

En offensiv expansion av de offentliga jobben skulle inte bara pressa tillbaka arbetslösheten utan också sjukskrivningstalen, som överbelastas av utslitna kvinnor i underbemannad offentlig verksamhet. Att offentlig expansion dessutom skulle ge medborgarna den välfärd som politikerna bara pratar om gör inte saken sämre.

Men offentlig expansion är tabubelagt i marknadsliberalismens Sverige. Vilket lämnar Göran Persson med rumpan bar. Sysselsättningspolitiken reduceras till en besvärjelse: Jobben kommer, jobben kommer, jobben kommer.   

Visionslösheten ger hela valmanifestet dess karaktär. När kaskaden av honnörsord rensats bort reduceras manifestet till en näpen liten godisbutik, där Persson och Nuder delar ut söta karameller till väl utvalda väljargrupper, företrädesvis till medelklassens sk marginalväljare, men också till alla och envar. Sänkt maxtaxa på dagis till barnfamiljerna; fler äldrebostäder och höjda bostadstillägg till pensionärerna; höjt tak i a-kassan till de arbetslösa; billigare tandvård till oss alla. Naturligtvis utdelade med den ansvarstagande min som Persson och Nuder numera ikläder sig: Detta är vad vi har råd att ge er just nu.

Inget fel i dessa ”gåvor” - även om den fördelningspolitiska profilen borde varit mer inriktad på de sämst ställda. Alltid dessa maginalväljare!

Men som valmanifest är det ändå en tunn soppa, särskilt i en situation då Fredrik Reinfeldt ler rart mot väljarna och lovar att bjuda över sossarna i varje välfärdsfråga. Karameller kan alla bjuda på. Vad som sedan blir av dem efter valet är en annan sak.

Vad blir då kvar? Bara Göran Perssons myndiga försäkringar om att han och socialdemokratin är bättre skickade att förvalta kapitalismen än de oerfarna och ansvarslösa borgarna. Inte mycket till valvinnande koncept i ett läge där ytterst få märker av det paradisiska Sverige som Göran Persson försöker frammana.
 
Det ser tungt ut för sossarna i opinionsmätningarna. Men valvindar kan som bekant vända. Det ser ändå tyngre ut för arbetarklassen, inte bara på grund av bristen på arbetaralternativ i riksdagsvalet, utan också för att den ideologiskt profillösa och banaliserade valrörelsen riskerar att bära fram borgaralliansen till regeringsmakten. Vilket tveklöst vore att göra ont värre.

En sak är saker. Om regeringen faller, så är det på eget grepp. Sossarna gör inget för att förtjäna det arbetarförtroende man kallt räknar med. Förr eller senare kommer de att få betala för det.

22 augusti 2006
Proletären 34, 2006