Globalisering som högerpolitik

Enligt regeringens direktiv skall rådet ”fördjupa och bredda det
offentliga samtalet om vad som krävs för att Sverige skall hävda sig i
en värld präglad av snabb globalisering”.



Denna deklaration kan synas behjärtansvärd – naturligtvis måste vi
hävda oss i den värld som är. Men ändå finns det anledning att hissa
den rödaste varningsflagg över Globaliseringsrådet.



Detta är ingalunda någon opartisk skapelse, inrättad för
att   befrämja en fri och kritisk debatt. Utan en statlig
propagandacentral för de nyliberala idéernas utbredning och formella
upphöjelse till den enda vägens politik.



Innan vi går in på själva Globaliseringsrådet är det nödvändigt att
säga några ord om globaliseringen, om det fenomen som upphöjts till
något



av vår tids borgerliga religion. Vad är egentligen globaliseringen? Och hur påverkar den människor, i Sverige och i världen?



”Globaliseringen är bara ett annat ord för USA-dominans”, sade USA:s
förre utrikesminister Henry Kissinger för några år sedan. Det är
måhända en något politiserad och något USA-centrerad definition, men
den pekar ändå på globaliseringens kärna.



Globaliseringen är bara ett annat ord för imperialism; är imperialism i
en tid då kapitalismen inte längre ser socialismen som ett hot mot sin
existens; är den kapitalistiska världsmarknadens återupprättande och de
kapitalistiska förhållandenas  utbredning till alla länder och
till varje vrå av mänskligt liv.



Det sägs att globaliseringen skapar tillväxt och rikedom. Vilket är
sant vad gäller storföretagen och deras ägare. Kapitalet växer när det
ges möjlighet att exploatera människor och naturtillgångar över hela
världen och när det kan spela ut arbetare i olika länder mot varandra.
Men det är falskt för majoriteten av människor; är lika falskt för
arbetarna i Kinas och Indiens fabriker, som jobbar under närmast
slavliknande förhållanden, som för svenska arbetare, som får se jobb
och anställningstrygget försvinna i den globala dimman; är falskt för
Afrikas aidssjuka, som förnekas medicin för att de inte har råd att
betala för den, är falskt för Latinamerikas gatubarn och för alla andra
som inte får ta del i globaliseringens påstådda gåvor.



Globaliseringen har sammanslutit världen i ett enda kapitalistiskt
system. Men den har också och samtidigt splittrat världen. I allt
större skillnader mellan fattiga och rika.



Till detta skall Globaliseringsrådet anpassa oss, varvid man inte
behöver hysa minsta tvivel om innehållet. Tonen angavs redan på det
första mötet, där SE-bankens chefsekonom Klas Eklund var föredragande.
Med bland annat budskapet att globaliseringen kräver lägre 
minimilöner och en uppluckring av anställningstryggheten.



Globaliseringsrådet budskap är från början utstakat. För att Sverige
skall kunna hävda sig i en värld präglad av snabb globalisering krävs
större löneskillnader, ett avskaffat anställningsskydd, längre och mer
flexibla arbetstider, inskränkt strejkrätt, lägre skatter, mindre
offentlig välfärd, mer personligt ansvar, mer privat ägande och
givetvis ett ännu bättre företagsklimat. Ren högerpolitik, som synes.
Men genom Globaliseringsrådet presenterad som ofrånkomlig politik, som
en politik given av globaliseringens utmaningar.



Vi kommunister är inte för någon isolationistisk politik. Vi är för
internationellt samarbete och solidaritet. Men det innebär inte att vi
är för den globalisering som underordnar allt mänskligt liv
kapitalismens krassa ”kontant betalning”.



I den meningen är vi globaliseringsmotståndare. Vi hävdar både
möjligheten och nödvändigheten att i Sverige och i alla andra länder
föra en politik som sätter folkflertalets väl för det globaliserade
kapitalets profitintressen. Mot kapitalets globalisering sätter vi den
globala kampen mot kapitalismen.



Globaliseringsrådet är till synes en korporativ inrättning, i gammal
svensk tradition. Förutom fem ministrar (Leijonborg, Bildt, Littorin,
Olofsson och Odell) består rådet av representanter för näringslivet,
anförda av Urban Bäckström och Marcus Wallenberg, av representanter för
de sk forskarsamhället, med marknadsfundamentalisten Lars Calmfors som
mest kända namn, och av ordförandena för SACO, TCO och LO.



Med det traditionella är ändå bedrägligt. För här handlar det som sagt
om en propagandacentral, skräddarsydd för att ge högerregeringen
”objektiva” argument för sin politik. Varvid det inte är någon
tillfällighet att rådet skall lägga sin slutrapport strax innan valet
2010. Att Sacos Anna Ekström tar säte i en sådan församling är kanske
inte något att förvånas över.



Men att LO:s Wanja Lundby-Wedin och TCO:s Sture Nordh  lånar sig
som alibin för den enda vägens löntagarfientliga politik är skamligt.

De bör omedelbart lämna Globaliseringsrådet. Med motiveringen att högern får sköta sin propaganda på egen hand.



13 februari 2007

Proletären 7, 2007