Ge ungdomen en chans

Den franska borgarregeringen tvingades ge vika. Inför hotet om nya landsomfattande protester mot de diskriminerande ungdomskontrakten fann premiärminister de Villepin för gott att dra tillbaka förslaget.

En seger för fransk arbetarklass och för den proteströrelse som inte lät sig tämjas av vare sig hot eller list.

I Sverige går dock borgarna på i ullstrumporna. Samma dag som de Villepin sträckte vapen, så tar borgaralliansens ungdomsförbund till orda på DN-debatt, röstförstärkta av civilekonomen Esra Karakaya från förment ”obundna” kapitalistorganet Den nya välfärden. Budskapet ansluter till det i Frankrike nu ökända. Ungdomen skall ges ”chans” på arbetsmarknaden genom en uppluckring av trygghetslagarna och genom ökad flexibilitet, d.v.s. genom att de unga (och på sikt alla anställda) görs rättslösa i förhållande till arbetsköparna.

Givetvis förpackas smörjan i mer insmickrande form. Så har Esra Karakaya räknat ut att ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket högre än den officiellt angivna, 28  istället för officiella 11 procent.

Som skeptiker mot allt som kommer från borgerligt håll säger vi med Marx Twain: ”Det finns tre former av lögn: Lögn, förbannad lögn och statistik.”

Inte för att vi har det minsta till övers för regeringens och stödpartiernas sockrade bild av Sverige. Redan den officiella ungdomsarbetslösheten är en sannskyldig katastrof. Varvid den nyliga budgetuppgörelsen blir närmast provokativ. Allt regeringen och stödpartierna har att komma med är 1.000 plusjobb för långtidsarbetslösa ungdomar.

Men den borgerliga arbetslöshetsstatistiken, som räknar allt som kan röra sig som arbetslöst, till och med de korttidssjukskrivna, ger vi inte mycket för. Här handlar det uteslutande om att svartmåla i syfte att bana väg för den arbetskraftens rättslöshet som är den borgerliga alliansens mål.

Den verkliga ungdomsarbetslösheten ligger förmodligen någonstans emellan de 11 och 28 procenten, d.v.s. mellan 51.000 och 147.000 ungdomar i åldersgruppen 16-24 år är helt eller delvis arbetslösa. Detta trots att ungdomar redan nu är utsatta för den diskriminering som de borgerliga ungdomsförbunden försöka trolla fram som lösningen på ungdomsarbetslösheten.

För så är det. Olika former av osäkra anställningar har kraftigt ökat i Sverige under de senaste 15 åren. Denna otrygghet drabbar kvinnor i högre utsträckning än män och invandrare i högre utsträckning än infödda svenskar. Men framförallt är det ungdomar som tvingas hanka sig fram i bemanningsföretag och på olika former av otrygga jobb.

Alltså. De senaste 15 åren har sett en gradvis ökning av den otrygghet som borgaralliansen framställer som alexanderhugget i kampen mot ungdomsarbetslösheten. Men trots det har ungdomsarbetslösheten fullkomligt exploderat. Detta faktum förtränger borgarpartiernas broilers i sin strävan att göra arbetet fullkomligt rättslöst i förhållande till kapitalet.

Det grundläggande problemet har inte ett skvatt med ”för stor” trygghet eller ”för lite” flexibilitet att göra. Istället handlar det om att utbudet av arbetskraft är för stort i förhållande till efterfrågan. Det kan synas absurt - en produktionsordning som inte förmår ta tillvara den resurs som den mänskliga arbetskraften utgör är slösaktig och barbarisk. Men sådan är nu kapitalismen. Arbetslöshet ger arbetsköparna möjlighet att välja och vraka bland de arbetssökande och möjlighet att sätta press på dem i arbete. Därför älskar kapitalägarna arbetslöshet lika mycket som vi andra hatar den.

I denna situation finns två vägar att gå. Man kan stimulera efterfrågan  i ekonomin och därmed efterfrågan på arbetskraft. Ökad köpkraft sätter fart på hjulen, som det en gång hette i den socialdemokratiska retoriken. Eller man kan minska utbudet på arbetskraft genom till exempel en lagstiftad arbetstidsförkortning. 6 timmars arbetsdag för alla ger jobb åt fler.

Givetvis kan dess två vägar kombineras, de bör rentav kombineras. Men låt oss i vad gäller ungdomsarbetslösheten koncentrera oss på den andra vägen.

Ungdomsarbetslösheten är en sannskyldig katastrof. Unga människor, som inget hellre vill än att arbeta, stängs ut från arbetsmarknaden och därmed från ett fullvärdigt liv. Utan jobb blir det svårare att flytta hemifrån och lättare att hamna i sociala problem.

Statistiken visar dessutom att en långvarig arbetslöshet i ungdomen ger bestående men. Den som inte lyckas få jobb om ung får svårare att komma i jobb när han eller hon blir äldre.

Situationen kallar på drastiska åtgärder. Varvid den borgerliga alliansen företräder ett monumentalt hyckleri.
Ungdomen skall få det bättre genom att få det sämre, hävdar alliansen och dess broilers i korus. Genom att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden skall de ges bättre chans i konkurrensen om jobben med de äldre och redan arbetande – i konkurrensen om de alltför få jobben, skall tilläggas.

Men vad säger samma allians i andra ändan? Vad säger borgarna om de äldre? Jo, att vi alla måste jobba till vi blir 70 år, och helst till vi stupar, ty annars utgör vi en belastning för samhället.

Detta är en ekvation som inte går ihop. Skall ungdomen ges chans på arbetsmarknaden måste tvärtom de äldre lämna plats, något som de allra flesta förtjänar efter långa och slitsamma arbetsliv och något som ett allt rikare Sverige definitivt har råd med, om bara rikedomen fördelas rättvist och i enlighet med samhällsintresset.

Vi kommunister säger: Ge ungdomen chans – sänk pensionsåldern till 60 år! Det är en förnuftig och samhällsekonomisk lösning. Varför skall arbetspigga ungdomar förnekas arbete samtidigt som utslitna 60-åringar förnekas den pension de är värda och vill ha? Hellre pension till 60-åringarna än arbetslöshetsersättning och socialbidrag till 20-åringarna!

Att sänkt pensionsålder sedan ger lägre vårdkostnader gör inte rockaden sämre.

Det går som sagt att skapa fler jobb genom att stimulera ekonomin. Men varför skall vi arbeta mer än vi behöver? Produktivitetsutvecklingen i Sverige har nått så lång att vi både kan och bör dela på jobben - mellan alla, genom en generell arbetstidsförkortning, och mellan generationerna, genom sänkt pensionsålder. Om alla sätts i arbete kan vi med kortare arbetsliv och arbetstider lätt utföra alla de arbetsuppgifter som är nödvändiga i samhället.

Så står frågan. Borgaralliansen och dess broilers anvisar orättvisans och det kapitalistiska godtyckets väg. Regeringen och stödpartierna blundar och hoppas på det bästa. Vi andra måste hävda arbetarklassens rätt. Gamla och unga tillsammans. För arbete åt alla  – dela på jobben!

11 april 2006
Proletären 15, 2006