Hoppa till huvudinnehåll
Av

Förstatliga hela gruvindustrin!

Kapitalets gräddfil till exploatering av Sveriges mineraltillgångar utgör ett politiskt svindleri i den högre skolan. Staten bokstavligen skänker bort landets mineraler.


Driften vid Kaunisvaaragruvan i Pajala fortsätter, i alla fall för ett tag. Detta sedan ett konsortium lett av förre näringsministern Anders Sundström (S), numera verkställande direktör i Folksam, i sista stund räddat ägarbolaget Northland Resources undan konkurs.

Anders Sundströms gäng, som förutom Folksam består av Peab, finska Metso och norrländska riskkapitalbolaget Norrskenet (med statliga LKAB som delägare), gick in med 656 miljoner kronor och skänktes med den i sammanhanget lilla summan majoritet i styrelsen. Med följd att Northlands svindlande vd Karl-Axel Waplan omedelbart fick sparken.

Utöver pengarna från de fyras gäng tar Northland Resources in ytterligare 1544 miljoner kronor i obligationslån från ägarna, vilket sammantaget räcker för att driva verksamheten vidare.

I lilla avfolkningskommunen Pajala, där Northland snabbt etablerat sig som den största arbetsköparen, är de flesta naturligtvis glada över uppgörelsen. Hoppet är som bekant det sista som lämnar människan. Men utan att vilja vara glädjedödare vill vi höja ett varningens finger: Det osar alltför mycket Saab Automobil om Northland Resources.

Gruvdrift är som bilproduktion en kapitalkrävande verksamhet, varvid de 2,2 miljarder kronor som nu tillförts bolaget mest är en droppe i skuldhavet. Om ett halvår eller så måste styrelse och vd åter ge sig ut på kapitaljakt för att undvika konkurs, som på sin tid Saabs jagande Viktor Muller. Det finns dessvärre inte mycket som tyder på att gruvan i Kaunisvaara klarar sig bättre i den jakten än bilfabriken i Trollhättan.

Den globala gruvindustrin har upplevt en extraordinär boom under de senaste tio åren, uppblåst inte minst genom ökad efterfrågan från Kina. Från 2003 till toppåret 2011 steg järnmalmspriset från drygt 12 dollar per ton till smått fantastiska 187 dollar per ton – med hela 15 gånger! En sådan prisuppgång kan inga kapitalister motstå, så över hela världen har det investerats som aldrig förr i nya järnmalmsgruvor.

Så går det som det alltid går när kapitalister jagar efter lättförtjänta pengar. Produktionen ökar mer än efterfrågan och priset sjunker innan alla nya gruvor ens har hunnit öppna. Fortfarande är järnmalmspriset skyhögt – 137 dollar per ton – men med ökat utbud i kombination med ekonomisk inbromsning i Kina pekar det mesta på att det kommer att sjunka framöver, förmodligen kraftigt.

Det ger vidden av krisen för Northland Resources. För med sjunkande järnmalmspriser har detta kapitalsvaga företag inte en chans att klara sig i konkurrensen. Företagets kortsiktigt profitgiriga investerare är inte intresserade av en förlustverksamhet, vilket Anders Sundström och hans gäng bara kan parera för stunden.

Gruvboomen har fört allsköns lycksökare till Sverige, lockade av en av världens mest marknadsliberala system för prospektering och utvinning av malm. Sedan den redan liberala gruvlagen ytterligare liberaliserades genom den nya minerallagen från 1992, så kan i stort sett vem som helst leta efter malm i Sverige och sedan få förtur till att bryta den, utan alltför besvärande förpliktelser i förhållande till samhälle och natur.

Northland Resources är bara ett i raden av utländska företag som utnyttjar denna gräddfil till exploatering av Sveriges naturresurser. Ett annat är Nickel Mountain AB, som öppnat dagbrott i Rönnbäck i södra Lappland, att lägga till inhemska exploatörer, som Boliden, som bland återöppnat gruvan i Garpenberg i Dalarna, och riskkapitalfinansierade Grängesberg Iron AB, som planerar att återöppna i Grängesberg.

Lycksökarnas enda drivkraft är maximal vinst. Uteblir vinsten, eller om den blir för liten, så slår de igen och drar vidare, lämnande samhällen till arbetslöshet och avfolkning och naturen som öppna sår. Det är inte Nickel Mountain AB som återställer när malmen tar slut i dagbrotten i Rönnbäck eller när brytningen inte är lönsam nog, det får Storumans kommun göra. Enligt såväl marknadsliberal som svensk lag.

För vår del finner vi denna ordning destruktiv och fullständigt oacceptabel.

• För det första menar vi, rent principiellt, att Sveriges naturresurser skall ägas och förvaltas av staten i enlighet med folkflertalets långsiktiga intressen och i hänsyn för miljö och natur. Naturtillgångar skall vara gemensamma, inte lämnas till privat geschäft.

• För det andra menar vi att kapitalets gräddfil till exploatering av Sveriges mineraltillgångar utgör ett politiskt svindleri i den högre skolan. Privata företag som Northland Resources, Nickel Mountain AB och Boliden AB ges fri exploateringsrätt utan några som helst motkrav. Så har Sverige världens lägsta mineralavgift på 0,2 procent, en avgift så liten att den nästan inte finns. Staten (politikerna) bokstavligen skänker bort Sveriges mineraler.

Men för samhället är gruvbrytningen inte gratis. När gruvbolagen etablerar sig i glesbygdskommuner skall vägar, bostäder, daghem och skolor byggas, kostnader som skrivs ut på skattebetalarna utan återbetalningskrav. Så har Pajala kommun en investeringsbudget på 370 miljoner kronor direkt kopplad till Northlands etablering i Kaunisvaara.

Vi moraliserar inte över Pajalas kommunpolitiker, som handlar av nödtvång. Utan kommunala investeringar, inga jobb.

Men naturligtvis är det otillständigt. Det är ren utpressning att tvinga fattiga kommuner att betala för en kapitalistisk verksamhet utan garantier för framtiden. Hela systemet är otillständigt.

Detta för oss åter till utgångspunkten. Vi förstår glädjen i Pajala, sedan Northland Resources räddats undan konkurs, men vi säger ändå att detta inte är en lösning för framtiden, utan prut och utan att darra på manschetten.

Den som lägger sin framtid i kapitalismens händer är förlorad, särskilt i en bransch som gruvindustrin och i en kommun som Pajala.

När Saab Automobil var på tapeten vevade dåvarande näringsminister Maud Olofsson positivet om att ”staten skall inte äga bilfabriker”. Hennes efterträdare Annie Lööf kan knappast säga samma sak om att äga gruvor. Säga vad man vill om LKAB, som drivs som vilket kapitalistiskt bolag som helst. Men det statliga ägandet har definitivt inte varit negativt för vare sig bolaget eller staten.

Vi anser som sagt att hela gruvindustrin bör förstatligas, av principiella skäl – ett lands naturresurser skall inte skänkas bort till kapitalister – och av sociala och miljömässiga skäl. Verksamhet av den här typen skall inte styras av kortsiktiga vinstintressen, utan måste planeras på lång sikt och utifrån ett övergripande samhällsintresse.

Den omedelbara lösningen för Pajala är att LKAB tar över driften av gruvan i Kaunisvaara, utan ersättning till de nuvarande ägarna. De har spekulerat i kortsiktiga vinster och får stå sitt kast.

Om den extremt marknadsliberala minerallagen tycker vi gräsligt illa. Den skänker bort Sveriges mineraltillgångar utan motkrav. Givetvis bör den rent tjuvaktiga mineralavgiften chockhöjas i morgon dag, men det är en halvmesyr. Lösningen är att den privata koncessionsrätten helt avskaffas och att värdet av landets mineraltillgångarna helt tillfaller samhället.