Förskingrarna

Överst på säljlistan står aktieinnehaven i Telia Sonera, Nordea, SAS och OMX och de helägda bolagen Vin & Sprit, bolåneinstitutet SBAB och fastighetsbolaget Vasakronan. Vad som följer därefter mörkar alliansen för att inte framstå som alltför utmanande, men att fortsättning följer är både givet och uttalat. Så har moderaterna också LKAB, Vattenfall, Sveaskog och Svenska Spel på sin mer långsiktiga säljlista.

Den strategiska ambitionen är att inte lämna sten på sten kvar av det statliga ägandet.

För vår del säger vi kategoriskt nej till denna förskingring av det som i någon mening kan kallas svenska folkets gemensamma egendom. Inte för att statligt ägda företag under kapitalismen fungerar så särdeles mycket annorlunda eller bättre än privatägda, särskilt inte i dagens situation, då staten som ägare övergivit varje näringspolitisk ambition till förmån för marknadsliberalimens profitmaximering. Säg Vattenfall, det räcker. Men väl för att det statliga ägandet bevarar en möjlighet för staten, och därmed för demokratin, att ingripa på en i grunden totalitär och alltmer destruktiv kapitalistisk marknad.

I en situation då de privata storföretagen  är i full färd med att lägga svensk industri för fäfot, genom jobbexporten, kan staten genom sitt ägande fungera som motkraft. Den möjligheten är värd att bevara, ty oavsett all befogad kritik mot hur de statliga företagen fungerar idag, så reser själva möjligheten tanken på ett annat sätt att   organisera samhället. Varför inte låta samhällsnyttan gå före profiten?

Den tanken är givetvis ett rött skynke för den borgerliga alliansen, som inte ser någon framtid bortom marknadsdiktaturen och som inte vill att någon annan skall göra det heller. Därför skall det statliga ägandet slaktas.

Utgångspunkten är rent ideologisk. Några ekonomiska skäl att sälja ut det statliga ägandet finns inte. Tvärtom är de statliga företagen överlag hyggligt välskötta och vinstgivande, vilket med förtjusning noteras av hugade privata spekulanter. De vet att de långsiktiga profiterna vida överskrider det tilltänkta försäljningspriset, så Reinfeldt & Co lär inte få några problem med att hitta köpare.

Alltså. Av rent ideologiska skäl vill borgaralliansen förskingra både den demokratiska möjlighet som det statliga ägandet utgör och de vinster som det genererar till statskassan. Vilket givetvis är helt förkastligt. Ett planerat skurkstreck.

Näringsminister Thomas Östros kallar borgar-alliansens förslag för en ”utförsäljningsrea”.  Vilket är rätt, men ändå illavarslande. Ty invändningen är blott och bart att medborgarna inte kommer att få tillräckligt bra betalt för sina tillgångar vid en så snabb och omfattande utförsäljning. Principiellt har Thomas Östros dock inget att invända.

Detta bör man ha i åtanke. Utförsäljningen av statliga företag är ingen borgerlig nyhet, utan förskingringen initierades i stor skala av socialdemokratiske näringsministern Björn Rosengren, bland annat genom utförsäljningen av halva Telia. Varvid det skall noteras att denna privatisering inte bara fick massivt stöd av socialdemokra-ternas och de borgerliga partiernas riksdagsgrupper, utan skamligt nog också av vänsterpartiets.

36 av 38 närvarande vänsterpartister röstade ja när riksdagen år 2000 beslutade att inleda priva-tiseringen av Telia, inklusive ett flertal av dem som koketterar som kommunister. Endast  Camilla Sköld Jansson och Peder Pedersen lade ner sina röster.

Mönstret går igen i kommuner och landsting. Visst finns en gradskillnad mellan borgerligt styrda kommuner och kommuner styrda av s + v. Men det är mest som en gradskillnad i helvetet, ty den blocköverskridande linjen är att en allt större del av den kommunala verksamheten privatiseras eller läggs ut på entreprenad.

Exemplen är många, men låt oss bara ta följande generella. År 2002 listade tidningen Kommunaktuellt (nr 5) de 25 kommuner som har flest privata entreprenader. Flerparten var rent moderatledda. Men med på listan fanns också sju kommuner som då styrdes av sossar i allians med vänsterpartiet.

Ridå för det privatiseringsmotståndet.

Vi kommunister säger som sagt kategoriskt nej till all privatisering av statlig och kommunal egendom. Av principiella skäl. Ju mer stat och kommun äger och ju mer av verksamheten som bedrivs i offentlig regi, desto bättre, säger vi. Offentligt ägande och offentlig drift ger demokratisk insyn och ger möjlighet att driva verksamheter bortom profitkalkylens kalla kostnadsberäkning.

Borgaralliansens ”säljlista” avvisar vi som förskingring, som ett rent skurkstreck. Men dessvärre hyser vi inga förhoppningar om att en sk vänsterseger i höstens val gör så mycket från eller till. Skillnaden mellan blocken handlar mest om tempo, inte om privatisering eller ej. För att stoppa borgarnas utförsäljningsplaner krävs därför en bred opinionsbildning.

Men den som vill ge röst åt det principiella privatiseringsmotståndet har i höst chans i sexton kommunval. Genom av välja Kommunistiska Partiet. Missa inte den chansen!

7 mars 2006
Proletären 10, 2006