Fienden heter Wallenberg

Klassfienden har både namn och telefonnummer, påpekade Bertolt Brecht. För svenska arbetare har många av dessa klassfiender efternamnet Wallenberg, men dessvärre har de skaffat sig hemliga telefonnummer.

I förra veckan visades en repris av Dokument Inifråns dokumentär om det Wallenbergkontrollerade storföretaget Stora Ensos skumraskaffärer under 00-talet. Programmet, som går att se på SVT Play, ger en inblick i hur det fungerar bakom styrelserummens stängda dörrar och kastar en mörk skugga över den bild wallenbergarna försökt ge av sig själva som ett långsiktigt och ansvarstagande familjeföretag.

Historien är i korthet följande. År 2000 försökte Stora Enso slå sig in på USA-marknaden genom att köpa upp ett amerikanskt pappersföretag. Affären har kallats den sämsta i svenskt näringslivs historia.

För att mörka den usla affären användes bokföringstekniska trollerikonster i den högre skolan. Allt för att ledning och aktieägare skulle kunna fortsätta att tömma verksamheten på pengar. De kommande åren delade Stora Enso ut summor motsvarande 260 procent av vinsten till aktieägarna. Samtidigt som ledningen och styrelsen med självaste Marcus Wallenberg och familjens trogne Claes Dahlbäck i spetsen kunde fortsätta plocka ut skyhöga ersättningar och bonusar.

En stor del av notan för plundringen skickades till det svenska dotterföretaget, varvid 43 miljarder i smyg fördes ut från Sverige till det finska moderbolaget. Pengar som pressades ur de svenska pappersarbetarna. Under 00-talet ökade produktionen per anställd inom pappersindustrin som helhet med hela 42 procent. På Stora Ensos bruk i Skoghall lyckades wallenbergarna pressa ut 60 procent mer per anställd 2010 jämfört med 2000.

På kapitalistiskt vis gick vägen dit genom massavskedanden och bruksnedläggningar. Pappersindustrin har gjort sig av med 30 procent av de anställda under 00-talet.

Wallenbergarnas kriminella USA-äventyr avslutades 2007. Men plundringen och förstörelsen fortsätter. I början av sommaren meddelade företaget att de ska göra sig av med ytterligare 2500 anställda. ”Det här är absolut nödvändigt”, förklarade Sverigechefen i media.

Lika nödvändigt ansåg ledningen det vara att 2011 höja vd:n Juoko Karvinens lön med 150 procent. Karvinen kunde mellan åren 2006 och 2011 kvittera ut hisnande 129 miljoner kronor samtidigt som aktiekursen rasade med 62 procent och massavskedanden och bruksnedläggningar fortsatte.

Stora Enso visar med all tydlighet hur kapitalismen fungerar, bortom myten om de ansvarstagande entreprenörerna. Wallenbergarna är varken bättre eller sämre än andra kapitalister, bara större. De ingår i den lilla grupp kapitalister som sitter på makten och rikedomen i Sverige.

Bortom pratet om småföretagandet är det ett faktum att den rikaste procenten av Sveriges befolkning tillsammans äger hela 40 procent av den samlade privata förmögenheten, om man räknar med de utlandssvenskar som flyttat pengarna utomlands för att undkomma skatt. Men även inom denna grupp är skillnaderna stora. De som äger 100 miljoner eller mer är inte fler än 291 personer i vårt land och de har alla namn och telefonnummer.

Den folkliga vreden mot de rikas girighet blev för några år sedan så stor att till och med borgarregeringen i ren opportunism morrade och nafsade lite lagom i den hand som föder dem. Då var måttet rågat för Wallenberg.

Klassolidariskt upplät familjen Bonnier Dagens Nyheter åt kusinerna Marcus och Jakob Wallenberg som på våren 2009 gick till motangrepp i debattartikeln ”Skyll inte krisen på giriga direktörer”. Med näbbar och klor försvarade wallenbergarna sina och vännernas, tex Bonniers, bonusar, ersättningar och utdelningar. De manade till samförstånd och gemensam problemlösning.

En av de som lyssnade var den blivande S-ledaren Stefan Löfven. Som nytillträdd S-boss gick han därför till hårt angrepp mot regeringen Reinfeldt för att denna haft mage att peka ut näringslivet som ett särintresse.

Som belöning fick Löfven i år en inbjudan av självaste Wallenberg till Bilderberggruppens hemliga möte. Signalen var tydlig: Borgarregeringen är inte den enda häst som storföretagen satsar på och oavsett vem som vinner valet nästa år blir det en storföretagens regering.