Exit Reinfeldt?

Fredrik Reinfeldt har det inte lätt. Moderaterna sjunker som stenen i opinionsmätning efter opinionsmätning och är i de två senaste nere i under 20 procent av väljarsympatierna. Det betyder att M tappat var tredje väljare sedan valet 2010 och att Reinfeldt nu utmanar Bo Lundgrens bottennotering från 2002.

Opinionsmätningar skall tas med en god nypa salt, men nedgången för Moderaterna är trendmässig och statistisk säkerställd. Det går helt enkelt riktigt dåligt för Moderaterna. En del av nedgången plockas upp av de mindre
allianspartierna, men det drar knappast upp mungiporna på Reinfeldt. Med bara tre månader kvar till valet får hans regering underkänt av väljarna.

Så långt är allt gott och väl. Vi applåderar varje nedgång för Reinfeldt och hans anhang, inte för att vi tror att Stefan Löfven och hans sossar gör någon större skillnad, utan för att vi är så hjärtinnerligt trötta på moderata plattityder och på uppnästa moderater i regeringen. Ibland får man vara glad över det lilla.

Orsaken till nedgången är inte speciellt svåranalyserad. Efter snart åtta år med regeringen Reinfeldt har den moderata politiken havererat. Det finns inte sten på sten kvar av den rosenkindade trosvissheten.

Av jobbpolitiken blev det bevarad massarbetslöshet och ett förvärrat utanförskap för sjuka och arbetslösa; av skattesänkningspolitiken blev det dramatiskt ökade klassklyftor och strypsnara på offentlig sektor; av valfriheten blev det riskkapitalistisk vinstjakt, vanvård av äldre och skolkonkurser.

I direktörsrum och överklassreservat skålas det fortsatt för Reinfeldt, på behörigt avstånd från den beryktade verkligheten. Men den medelklass som Reinfeldt försökte köpa med skattesänkningar är inte lika trakterade. Resultatet skrämmer, inte minst vad gäller förfallet i välfärden. Men också vad gäller klimat och jämställdhet. De så kallade marginalväljarna är inte fullt så egoistiska som de moderata valstrategerna utgått från; de har lite mer i huvudet än bara den egna plånboken.

Detsamma gäller de borgerligt tänkande arbetarna, som moderaterna försökt locka genom det falska talet om det nya arbetarpartiet. Enligt SCB:s stora väljarundersökning har M halverat sitt stöd i LO-kollektivet, från 18,5 procent i maj 2010 till 9,4 procent i maj 2014, varav bara en mindre del gått till Sverigedemokraterna.

I grunden handlar den moderata kollapsen om en omgruppering i mitten, där Moderaterna med rätta får bära hundhuvudet för en regeringspolitik som skrämmer och underkänns av alltfler.

Frågan är om det går att tolka in något mer och större i den moderata kollapsen. Är det måhända ett trendbrott under uppsegling? Helt klart är att den moderata retoriken inte biter längre. De moderata väljarna söker andra alternativ, både till höger (SD) och försiktigt åt vänster (S och MP). Klart är också att delar av den moderata politiken är ifrågasatt i opinionen. Det gäller vinsterna i välfärden, där motståndet skär rakt in i borgerliga väljargrupper. Det gäller även avregleringen av järnvägen, där sju av tio vill se ett återförstatligande.

Dessa tendenser är naturligtvis positiva för alla med hjärtat till vänster, men de skall inte övervärderas. Det handlar inte om en socialistisk tendens, utan om att alltfler vill se en återgång till den relativa ordning som rådde innan det nyliberala systemskiftet.

Inom Socialdemokraterna talas det nu om att S inte får missa att hissa seglen i vänstervinden. Stefan Löfven och partiledningen lär ta kallsinnigt på den uppmaningen.

Måhända tvingas Löfven skärpa retoriken i några symbolfrågor, om han nu är förmögen till det, men skygglappen åt vänster sitter stadigt fast. Vare sig det så kallade näringslivet eller marginalväljarna skall skrämmas genom några skarpa vänstersvängar.

Det är möjligt att Löfven förlorar en och annan vänsterröst genom det, vilket antyds i de senaste opinionsmätningarna. Men det kan han köpa. Det misslyckade prasslet med Vänsterpartiet från 2010 skall i vart fall inte göras om.

Med detta sagt ser vi ändå fram mot valrörelsen 2014, inte för att vi eggas av debatterna mellan Reinfeldt och Löfven, i brist på verkliga motsättningar lär de bli dödande tråkiga, utan för att den politiska luften är lite lättare att andas.

Högervinden har mojnat av och kanske börjar det fläkta lite försiktigt från vänster. Det är bra. När högerns problemformuleringsföreträde eroderar skapas utrymme för antikapitalistisk och socialistisk politik.

Höstens val kommer inte att ändra på den kapitalistiska färdriktningen i Sverige, för det krävs mer än valsedlar, krävs klasskamp. Men vi nöjer oss som sagt med det lilla. Att bli av med Reinfeldt och hans anhang vore i alla fall en mental befrielse.