Ett samhälle döms efter hur pensionärerna behandlas – domen mot Sverige blir hård

Ledare
Bilder

Tio dagar innan julafton kommer den parlamentariska pensionsgruppen med den förväntade bomben. Den lägsta pensionsåldern höjs från 61 till 64 år, och åldersgränsen för garantipensionen höjs från 65 till 66 år.

Det tillhör maktens tradition att släppa nyheter om försämringar för vanligt folk strax innan jul eller semester för att minimera risken för protester. Men höjningen av pensionsåldern borde väcka ramaskri bland alla de arbetare som i dagens hårt uppskruvade tempo inte ens orkar jobba till sin 65-årsdag. Var tredje LO-medlem lämnar arbetslivet vid 63 års ålder och inom många LO-yrken är den faktiska pensionsåldern lägre än så.

Ett samhälle ska dömas efter hur man behandlar de människor som arbetat och byggt landet. Med tanke på att landet har 300.000 fattigpensionärer blir domen mot Sverige hård.

1976 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Sedan dess har arbetstiden i Sverige varit densamma, trots att produktiviteten mer än fördubblats. Vilket lett till att den samlade rikedomen växer betydligt snabbare än de samlade pensionskostnaderna.

Att svenska folket blir äldre är ingen nyhet. Den enda skillnaden mot 1950-, 60- och 70-talen då arbetstiden kortades är att vi blev äldre i snabbare takt då än vi blir idag.

Den så kallade försörjningsbördan är med andra ord en myt. Näringslivet och politikerna upprepar som ett mantra att vi måste arbeta längre för att vi blir äldre. Det låter kanske logiskt, men blir inte mer sant för det. Kostnaden för pensionerna kan inte ställas mot hur gamla vi blir, utan måste sättas i relation till hur produktiva vi är.

Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss skrev en gång: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Det var på den tiden då socialdemokratin ännu hade en vision bortom kapitalismen. En vision om ett samhälle där vi ska organisera vårt gemensamma arbete för att befria oss alla från arbetstvånget. Där den kollektiva befrielsen är garanten för den enskildas möjlighet att både ha råd och ork till att dansa, måla och sjunga i frihet, såväl innan som efter 65 år fyllda.

Som en del i denna strävan hade vi tidigare ett pensionssystem där folkets pensionspengar användes till att investera i bostäder och samhällsnyttig verksamhet.

När det politiska etablissemanget på 1990-talet kuppade igenom dagens pensionssystem var ett av syftena att överlämna folkets pensionspengar till finanskapitalet – att låta dessa pengar bli ett kapital och därmed en maktfaktor i händerna på den härskande klassen istället för ett verktyg för den arbetande klassen.

Dagens pensionssystem är ett cyniskt system som producerar fattigpensionärer på löpande band. Det är ett system där den arbetande befolkningen bestraffas för det kapitalistiska systemets brister. När finanskapitalet skapar kriser bestraffas arbetare med lägre pensioner, samtidigt som staten går in och räddar banker och finansinstitut med skattepengar.

Bromsen i pensionssystemet måste avskaffas. Om pensionsinbetalningarna inte räcker till att betala pensionerna, så måste systemet tillföras mer pengar. En bra början vore att betala tillbaka de 258 miljarder kronor som sosseregeringen Göran Persson stal från AP-fonderna på 1990-talet för att finansiera statens budgetunderskott.

Dessutom måste pensionsavgiften höjas. Dagens 18,5 procent av lönesumman är inte för alltid given. I ett Sverige som skapar miljardärer i ena ändan och fattigpensionärer i den andra och där näringslivets vinster går till ösa miljarder över aktieägarna är det både rimligt och möjligt att höja pensionsavgiften genom en höjning av arbetsgivaravgiften.

Det är även nödvändigt att avskaffa PPM-systemet. De enda som garanterat tjänar på att våra pensionspengar skyfflas in på börsen är fondmäklarna. För pensionärerna och samhället i stort vore det bättre att befria pensionspengarna från börsbubblornas osäkra tillvaro och istället använda dem till viktiga samhällsinvesteringar.

Inget av de sex partier (alla riksdagspartier utom V och SD) som ingår i pensionsgruppen gick till val på höjd pensionsålder. Och nu gör de upp bakom stängda dörrar om att ytterligare försämra pensionssystemet innan nästa val. Samtidigt som riksdagsledamöter och ministrar har sin egen framtid på det torra med riksdagspensioner och statsrådspensioner. Här är det inget snack om att jobba tills man stupar.

I en demokrati värd namnet hade naturligtvis arbetare fått en chans att rösta om sina egna pensioner.

Sverige är ett kluvet land. Ett land bestående av skapare och kapare, av de som arbetar och skapar värdena i samhället och de som kapar åt sig en allt större del av dessa värden.

Med andra ord: Sverige behöver en politik som satsar på pensionärerna, istället för miljardärerna!

2017-12-14
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.