Ett eko av Borg

Bordet är avdukat, soprent, rentav utburet, sa Magdalena Andersson när hon som nybliven finansminister höll sin första presskonferens. Budskapet är närmast pinsamt övertydligt: Förvänta er inga stordåd. Vallöftena får vänta. Först måste vi städa upp efter slarvgubben Borg och sedan, när kapitalismen mår lite bättre, kan vi kanske genomföra något litet.

Andersson har rätt i att alliansregeringen lämnar ett stort underskott i statsbudgeten efter sig, skapat inte minst genom skattesänkningar på sammanlagt 140 miljarder kronor. Prognosen för 2014 talar om ett minus på 87 miljarder kronor. Men detta kan absolut inte vara någon överraskning för Andersson. Tvärtom. I valrörelsen anklagade hon ständigt Anders Borg för att låna till skattesänkningar.

Den anklagelsen förvandlas nu till en bumerang. För även om den nya regeringen kommit överens om att föreslå några smärre skattejusteringar, som minskade jobbskatteavdrag för dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden, så behålls i allt väsentligt högerns budgetslukande skattepolitik. Det betyder att Magdalena Andersson avser att låna till genomförda skattesänkningar.

Inte konstigt då att Andersson också i andra avseenden låter som ett eko av Anders Borg, som i detta med att alla eventuella förbättringar måste finansieras ”krona för krona”. Skall taket i a-kassan höjas, som utlovat, så måste det skäras någon annanstans. Ekot är ett löfte om fortsatt nedskärningspolitik.

Från allianspartierna görs stort nummer av att Andersson skjuter upp infriandet av det åtstramande överskottsmålet till 2020 och rentav öppnar för en justering av det. De gallskriken är bara komiska. Alliansregeringen lämnar som sagt ett underskott på 87 miljarder efter sig och Borgs prognos var att överskott skulle uppnås som tidigast 2018.

Det avgörande här är istället att Andersson och hennes regering fortsatt bekänner sig till det nyliberala överskottsmålet, trots att det utgör en tvångströja för kampen mot arbetslösheten.

Teorin säger att en finansminister skall samla i ladorna under goda tider och spendera i dåliga, framförallt i syfte att bekämpa arbetslöshet. Det är en teori som haltar – för att den där ladan har förvandlats till ett ynka uthus när exportindustrins jättevinster lämnas orörda eller stannar utomland. Men också för att en arbetslöshet på 6-7 procent numera anses var en sund del av en kapitalistisk ekonomi. Det arbetslösa gör samhällstjänst som inflationsbekämpare.

Men låt oss ändå ta S-löftet om EU:s lägsta arbetslöshet till 2020 på allvar. Då är det sannerligen inte ”krona för krona” som gäller och inte några smärre justeringar av det destruktiva överskottsmålet. Fler i jobb kräver kraftfulla offentliga satsningar.

Detta är alla nyliberalers blinda fläck, oavsett om de kallar sig moderater eller socialdemokrater eller om de heter Borg eller Andersson. För bortom partipolitiken förenas de i illusionen om att kapitalismen skapar fler jobb, om man bara smörjer den på rätt sätt. Den offentliga arbetsmarknaden sätts på undantag.

Man skall inte betrakta alliansregeringens skattesänkningspolitik som bara klasspolitik. En liten baktanke var att sänkta skatter skulle stimulera konsumtionen och ge fler jobb. Kruxet är bara att 50 procent av det som konsumeras i Sverige produceras utomlands. Skattesänkningar som konjunkturpolitik eldar därför till hälften för kråkorna och om sänkta skatter dessutom kombineras med offentliga nedskärningar blir det knappt en tummetott kvar. Inte undra på att alliansens jobbpolitik blev ett fiasko.

Vår nya regering har föresatt sig att förse arbetsmarknaden med bättre utbildad arbetskraft. Men det är fortfarande kapitalismen som skall fixa de nya jobben. För att ge substans åt det budskapet spår Magdalena Andersson en ljusnande framtid för kapitalismen, vilket ifrågasätts från ekonomhåll. Men spådomen är bekväm. Går det åt skogen med jobbmålet kan Andersson alltid skylla på konjunkturen.

Klockartron på kapitalismen är regeringen Löfvens akilleshäl. För visst finns alternativ till mantrat om att nya jobb skapas i det privata näringslivet, som att nya jobb behövs och måste till i offentlig sektor.

För vår del är vi för rejäla skattehöjningar för att finansiera utbyggd välfärd och förbättrad infrastruktur – för dem som har råd att betala mer i skatt.

Låt överskottsmålet fara och flyga. Massarbetslöshet är alltid ett värre slöseri än budgetunderskott. Som ett av EU:s minst skuldsatta länder (statsskulden är mycket mindre än de offentliga tillgångarna) kan Sverige utan vidare låna till offentliga investeringar och det till rekordlåg ränta. Med fördelen att offentliga investeringar ger jobb i Sverige.

Det sorgliga med Magdalena Anderssons första framträdande som finansminister är att hon inte ens andas ett alternativ till Anders Borgs politik. De arbetslösa kan låta hoppet fara.