En riktig bostadssatsning ryms inte inom åtstramningspolitiken

Efter bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) inledande tystnad om bostadspolitiken börjar det nu hända lite. I våras presenterades ett investeringsbidrag för att öka byggandet, och nu ska det satsas en miljard varje år för att rusta upp hyresrätterna.

Den senare satsningen är en uppgörelse med Vänsterpartiet och innebär att ROT-avdraget nu skiftas till de hyresvärdar som tänker renovera sitt hyresbestånd.

Alltid något. I alla fall i jämförelse med högerregeringens passivitet i bostadspolitiken, som egentligen var en högst aktiv politik för att inrätta rena marknadshyror i vårt land.

I förhållande till behoven av byggande och renoveringar är det alldeles för dåligt. Investerings- och renoveringsstödet landar i budgeten på 4,2 miljarder per år, att jämföra med bostadspolitikens samlade utgifter på 25-30 miljarder i början 1990-talet.

Till och med Vänsterpartiets eget husorgan Flamman skärper tonen och anklagar Ulla Andersson (V) för att liksom finansminister Magdalena Andersson inte våga överge Anders Borgs krona-för-krona politik.
Huruvida det är modet eller den politiska viljan som sviktar går att diskutera, men att en riktig bostadsatsning inte ryms inom den nyliberala åtstramningspolitiken är helt riktigt.

Det som krävs för att lösa bostadskrisen är ett rejält bostadsprogram där samhället tar ansvar för såväl byggande av lägenheter till bra standard, samt tar ansvar för att hyresnivåerna är låga så att arbetare och människor med vanliga inkomster har råd med lägenheterna.

Visst skulle det kosta, mer än 4,2 miljarder per år, men det har vi utan vidare råd med. Sedan miljonprogrammet påbörjades har Sverige blivit dubbelt så rikt, i fast penningvärde.

Vi har sagt det tidigare, och säger det igen. Den nyliberala åtstramningspolitiken måste brytas.