En politik för pensionärerna – inte miljardärerna

”LO-medlemmar orkar i dag inte till 65, och de är väldigt långt från att kunna arbeta till 67. Tuffa jobb och dålig arbetsmiljö gör det omöjligt. Att i det läget tala om arbete till 69 år är helt fel fokus”, sa LO:s dåvarande vice ordförande Tobias Baudin för mindre än ett år
sedan.

Men i veckan anslöt sig LO till kören som besjunger nödvändigheten av att höja pensionsåldern. Det tragikomiska är att det snart bara är Svenskt Näringsliv som är mot en höjning, vilket beror på att de inte är intresserade av att ha ledbrutna 65-plussare ute på arbetsplatserna och inte heller hyser någon större omtanke om det växande antalet fattigpensionärer.

Vad Svenskt Näringsliv anser kan vi därför lämna därhän. Intressantare är varför LO har vänt 180 grader på mindre än ett år. Det beror inte på att jobben blivit mindre tuffa eller att arbetsmiljön förbättrats. Var tredje LO-medlem lämnar arbetslivet vid 63 års ålder och inom många LO-yrken är den faktiska pensionsåldern lägre än så.

Med tanke på otryggheten på jobben och pressen från osäkra anställningar, bemanningsföretag och ständig underbemanning finns det ingenting som pekar på att den fysiska och psykiska pressen kommer att minska. Tvärtom!

Anledningen till LO:s ändrade inställning, även i denna fråga, är att fackpamparna har övergett varje tanke på en omfördelning av rikedomarna i samhället. Den ökande samhälleliga rikedomen skall inte gå till att ge de människor som arbetat ihop rikedomarna en trygg och människovärdig ålderdom. Istället skall överklassens plundring tillåtas fortsätta.

Detta trots att svenska myndigheter så sent som härom veckan tvingades erkänna att 4000 miljarder kronor försvunnit ur landet. Med andra ord har de gångna 20 årens åtstramningsfundamentalism, som inte minst har drabbat Sveriges pensionärer, inneburit att landet är hälften så rikt som det borde vara. Nu har pengarna istället trixats bort ur statistiken och förvunnit till utländska skatteparadis.

Den fackförening som har abdikerat från striden om hur värdena i samhället ska fördelas, som accepterar att storföretagen sätter ett lönetak för hela arbetarklassen och som tillåter frågan att stå mellan fler fattigpensionärer eller höjd pensionsålder, har förlorat sitt existensberättigande.

Vad som behövs är inte höjd pensionsålder, utan höjda pensioner. Som skrivits på denna ledarsida många gånger förr måste pensionssystemet göras om i grunden. Dagens pensionssystem är ett cyniskt system som producerar fattigpensionärer på löpande band.

Det är ett system där den arbetande befolkningen bestraffas för det kapitalistiska systemets brister. När finanskapitalet skapar kriser bestraffas arbetare med lägre pensioner, samtidigt som staten går in och räddar banker och finansinstitut med skattepengar.

Istället behövs ett pensionssystem som garanterar trygga pensioner och ger arbetare rätten till ett liv även efter avklarat arbetsliv. En sådan förändring kräver en massiv mobilisering underifrån, en kamp som måste föras mot hela det etablissemang, inklusive LO, som har placerat pensionärer i samhällets strykklass.

Men det finns även alternativ på kortare sikt. Bromsen i pensionssystemet måste avskaffas. Om pensionsinbetalningarna inte räcker till att betala pensionerna, så måste systemet tillföras mer pengar. En bra början vore att betala tillbaka de 258 miljarder kronor som sosseregeringen Göran Persson stal från AP-fonderna på 1990-talet, för att finansiera statens budgetunderskott.

Dessutom måste pensionsavgiften höjas. Dagens 18,5 procent av lönesumman är inte för alltid given. I ett Sverige som skapar miljardärer i ena ändan och fattigpensionärer i den andra och där näringslivets vinster går till att ösa miljarder över aktieägarna är det både rimligt och möjligt att höja pensionsavgiften genom en höjning av arbetsgivaravgiften.

Det är även nödvändigt att avskaffa PPM-systemet. De enda som garanterat tjänar på att våra pensionspengar skyfflas in på börsen är fondmäklarna. För pensionärerna och samhället i stort vore det bättre att befria pensionspengarna från börsbubblornas osäkra tillvaro och istället använda dem till viktiga samhällsinvesteringar.

Med andra ord: Sverige behöver en politik som satsar på pensionärerna, istället för miljardärerna!