En arbetarfiende

Det är ingen tvekan om att Sverigedemokraterna är ett högerparti. SD:s landsdagar i Västerås var som ett eko av den politik som alltid varit den konservativa högerns i vårt land.

I SD:s Sverige kan de rika luta sig tillbaka och fortsätta njuta livet som skattefrälse, befriade från både förmögenhets- och arvsskatter. Kärnkraftsindustrin kan känna sig trygga i att ha ett parti som aktivt motarbetar utbyggd vindkraft. I officersmässarna kan det skålas över ökad miljardrullning till militarismen. De kvarvarande svartrockarna inom kyrkorna har en säker allierad.

I fädernas kyrka ska det varken finnas kvinnliga präster eller samkönade äktenskap.

I SD:s Sverige är religionsfriheten ett minne blott. Muslimska fri-skolor skall förbjudas medan kristna skall stödjas. Även muslimska böneutrop och klädedräkter på allmän plats skall förbjudas.

För att garantera lag och ordning skall 13-åringar kastas i fängelse och omyndiga människor skall dömas som vuxna. Mot politiska organisationer som vågar ägna sig åt civil olydnad ska det tas i med hårdhandskarna. Det är ett skrämmande framtidssverige som skisseras vid SD:s landsdagar.

Precis som Proletärens ledarsida varnade för när Stefan Löfven för några veckor sedan gjorde sitt utspel i regeringsfrågan, försöker Jimmie Åkesson göra sak av att SD skulle vara riksdagens enda oppositionsparti. Inte mindre än 14 gånger upprepar Åkesson ordet opposition i sitt korta anförande.

Udden är riktad mot Löfven och socialdemokratin med budskapet att SD är det bästa partiet för ”vanliga löntagare”. Åkesson flaggar även för en kampanj riktad mot de svenska arbetsplatserna.

Jimmie Åkesson visar på oanade komiska talanger när han påstår att Stefan Löfven i första hand värnar ”kampen för internationell socialism”. Men bakom komiken finns en tanke. Åkesson påstår att striden inte står mellan ”vänster och höger” utan mellan ”internationalism och nationalism, mellan socialliberalism och socialkonservatism”.

Det är en politik som kan frodas i ett politiskt landskap där klassmotsättningarna avförts från dagordningen och politiken har förvandlats till ett ensidigt fjäskande för storföretagen.

I SD:s värld finns inga klasser. Det enda som skiljer grupper åt är ”nedärvd essens”, som de skriver i sitt partiprogram. Det är dessa ”nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor”.

Det är denna rasism som ligger till grund för SD:s nationalism. I partiprogrammet skriver SD att deras ”uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk”.

SD:s reaktionära nationalism, på tyska heter det ”ein volk, ein reich”, skiljer sig från den franska revolutionens demokratisyn, som med folket menar samtliga medborgare i en stat.

Det är en i grunden annorlunda demokratisyn än vår, där folkstyre står mot herremakt. En revolutionär arbetarrörelse har allt att vinna på en utökad folkmakt, därför att det begränsar den härskande klassens makt och förbättrar arbetarklassens möjligheter att organisera sig till kamp för kapitalismens avskaffande.

En sådan klassmässig syn innebär, enligt SD, att vi riskerar att ”upphöra att vara en del av den svenska nationen” eftersom den första definitionen för vem som får ingå i den svenska nationen är lojalitet.

För den som tvivlar på att SD är ett rasistiskt parti är det bara att läsa deras partiprogram. Men för att bekämpa deras inflytande räcker det inte att bara upplysa om partiets rasism eller att som LO anordna kurser om alla människors lika värde.

SD:s växande stöd på arbetsplatserna kan endast bekämpas genom klasspolitik – genom att ställa politiken klass mot klass och i praktiken visa vilket reaktionärt högerparti SD är.

Det är bara att se på de ställningstaganden som gjordes vid lands-dagarna. I programmet i arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor kräver SD att Las och turordningsreglerna avvecklas. Det pågående kriget mot lönerna eller den växande otryggheten genom bemanningsföretagens tillväxt nämns inte med ett ord. Den ensamme motionär som vågade sig på att föreslå en blygsam arbetstidssänkning till sju och en halv timme fick se sig överkörd av partiledningen.

För SD gäller fortsatt fjäsk för överklassen. Skillnaden är att arbetarklassens underkastelse inte bara ska kläs i ord om näringslivets konkurrenskraft utan ska även kryddas med reaktionens paroller om tradition, hembygd och nation.