Efterlyst för dubbel förskingring

Man skall inte bli förvånad. Men absolut förbannad. För här förbereds en dubbel förskingring. Helt oblygt och inför öppen ridå.



Vi talar naturligtvis om regeringens planer på att rea ut statliga
företag. Det handlar om förskingring av gemensam egendom och
demokratisk makt. Men också om en närmast busfräck försnillning av
offentliga medel. Staten kommer att förlora åtminstone 5 miljarder
kronor om året på affären. Men finansmarknadsminister Odell ångar på
som om 5 miljarder kronorvore kattskit i folkhushållet.

Redan inför valet annonserade högeralliansen sin försäljningsplaner.
Utan nämnvärt motstånd från den dåvarande regeringssidan. Av naturliga
skäl. Hur skulle de partier som sålde ut halva Telia kunna väsnas mer
än pliktskyldigt över att andra partier vill sälja ut den andra halvan?
Som man bäddar får man ligga.



Högerregeringen påstår att annonseringen ger den mandat att
fullfölja utförsäljningen. Men det är bluff. Alliansen bad inte om
mandat att försnilla 5 miljarder kronor från skola, vård och omsorg.
Vilket hade varit en sann och ärlig varudeklaration.



Det hela är så enkelt att till och med en student  på
Handelshögskolan borde begripa det. I två   inledande
omgångar planerar regeringen att sälja bolåneinstitutet SBAB,
fastighetsbolaget Vasakronan, Vin & Sprit samt aktieinnehaven i
Telia Sonera, Nordea och OMX. Försäljningssumman beräknas till i runda
slängar 150 miljarder kronor. Det kan bli mer, men troligare mindre -
minns att regeringen Bildt på sin tid närmast skänkte bort statens
aktieinnehav i SSAB. Men låt gå för 150 miljarder kronor.



Regeringen säger att den skall använda försäljningssumman till att betala av på statsskulden. Vilket är en bluff i bluffen.



Sverige har ingen statsskuld, utan en stats- förmögenhet. De
finansiella tillgångarna är nästan 500 miljarder kronor större än
skulderna.



Visst. Staten har en nettoskuld på 1.270 miljarder kronor, en skuld som
Anders Borg tvingas betala ränta på. Men vet då att huvuddelen av dessa
pengar lånats från de statliga pensionsfonderna. För långsiktiga
investeringar i vägar, järnvägar och annan infrastruktur har staten
helt enkelt lånat från sig själv och den betalar därmed också ränta
till sig själv, vilket gör statsskuldsräntorna till något av en chimär.
De räntor som är en utgift i statsbudgeten är samtidigt en inkomst i
det statliga pensionssystemet.



Alltnog. Om nu Mats Odell får in 150 miljarder kronor och om nu Anders
Borg använder dessa pengar till att betala av på statens skuld till sig
själv, så beräknas  statskuldsräntorna i budgeten minska med 5,25
miljarder kronor. Varvid man bara kan hoppas att AP-fonderna inte
spekulerar bort de återbetalda pengarna på börsen. Det har som bekant
hänt förut.



Men vet då att de sex bolag som Odell vill sälja förra året gav
staten en vinstutbetalning om sammanlagt 15,3 miljarder kronor! Jämfört
med 2006 ger alltså för-säljningen ett minus på drygt 10 miljarder
kronor! 



Nu fick Telias aktieägare en jättelik extrautdelning 2006, så mer
långsiktig beräknas statens årliga vinstutdelning från de sex bolagen
till kring 10 miljarder kronor. Vilket ger ett mer permanent statligt
minus på 5 miljarder per år.



Men det kan bli mer än så. Det finns stor risk att åtminstone några av
bolagen kommer att säljas till utländska företag och att vinsterna
därvid kommer att placeras i moderbolag i allehanda skatteparadis. Om
så sker kommer staten också att gå miste om bolagsskatt.



Det handlar som synes om en usel affär. Men Mats Odell ångar på, blind
för allt annat än sina ideologiska fobier. Bolagen skall säljas för att
staten inte skall äga företag. Punkt slut. Vad som är bra för
skattebetalarna spelar ingen roll. Det är nyliberal ideologi som styr.



Som synes ett gigantiskt svindleri. En ren förskingring. Ändå vill vi
påstå att den samtidiga förskingringen av gemensam egendom och
demokratisk makt är mer grundläggande och på sikt mer förödande.



Vi är inga vänner av den sk blandekonomin. Den utgör bara en något
mindre människofientlig kapitalism. Vi anser att hela näringslivet
skall socialiseras på det att också ekonomin skall läggas under
demokratisk förvaltning. Den största demokratireformen någonsin!



Men statligt ägande ger åtminstone möjlighet att begränsa marknadens
makt. Vilket är bra. Staten kan via demokratiska beslut ålägga sina
företag att ta andra hänsyn än maximal vinst, kan ålägga SBAB att hålla
räntorna på lägsta möjliga nivå och Vattenfall att satsa på
förnyelsebar energi. För att bara ta två exempel.



Att staten inte längre levererar sådana ålägganden är beklagligt, men
inte ett argument mot statligt ägande. Så länge staten äger företag kan
en ny politisk majoritet använda ägandets makt i folkflertalets
intresse. Möjligheten består.



Än allvarligare är att inte bara de statliga företagen ligger i potten.
Högern vill sälja ut allt gemensamt, vill privatisera allt som går att
privatisera i offentlig sektor och vill sälja ut allmännyttan. I
Stockholms kommun har högerns nyliberala extremister rentav krystat
fram ett helt nytt begrepp, döpt till ”utmaningsrätt”. Vilket betyder
att all offentlig verksamhet utan den rena myndighetsutövningen skall
kunna utmanas av kommersiella intressen.



Detta är verkligt allvarligt, för till skillnad från de statliga
företagen, som verkat på en kapitalistisk marknad, så har den
offentliga sektorn varit undandragen marknadens vinstmaximering, så har
det offentliga varit något av en behovsstyrd socialistisk ö i det
kapitalistiska Sverige. Något som högern vill ändra på. Inget mänskligt
skall undandras möjligheten att tjäna pengar.



Mats Odell är en farliga man. Hans och regeringens planer måste
stoppas. För att de avser att förskingra offentliga medel. Men
framförallt för att de avser att förskingra den jämlika rätt som
offentlig sektor ger.



20 februari 2007

Proletären 8, 2007