Efter minusräntan

Riksbankens tilltag att sänka styrräntan till under noll kan synas absurt. Numera skall det kosta att sätta in pengar på banken och vara näst intill gratis att låna. Och det i ett land som redan slåss om världsrekordet i privat skuldsättning.

Skuldbubblan lämnar dock Stefan Ingves och hans direktion med varm hand till andra aktörer. Riksbanken bryr sig bara om inflationen och den måste upp, kosta vad det kosta vill. En absurditet det också. I åtminstone 35 år har vi fått lära oss att inflation är nationens värsta gissel, men nu är inflation plötsligt Riksbankens och alla ekonomers våtaste dröm.

Det finns fog för kovändningen. Sedan krisen bröt ut 2008 har kapitalismen slagit knut på sig själv. Skattemiljarder räddade krisande banker, som åter skär guld med täljknivar, men ekonomin som helhet går på sparlåga, inte minst i åtstramningsregimens EU-Europa. Det finns inte köpkraft nog för att expandera produktionen, vilket ger avstannande tillväxt, massarbetslöshet och deflation.

Minusräntan sägs syfta till att få igång maskineriet igen. Företag skall låna till investeringar och vi vanliga dödliga skall spendera våra sparpengar, om vi har några. Så skall kapitalismen få den dubbla vitamininjektion den så väl behöver.

Det låter behjärtansvärt, men vi tillåter oss att tvivla på både uppsåt och utfall. Så är SE-bankens förre chefsekonom Klas Eklund rätt ute när han betecknar minusräntan som en smygdevalvering.

Som beräknat ledde i vart fall räntebeskedet till en kraftig försvagning av kronan gentemot dollarn och euron. Det ger klirr i exportföretagens redan vinststinna kassor, men ger inte några nya jobb inom en sektor med svårartade globala överkapacitetsproblem.

Visst. Genom smygdevalveringen importerar Stefan Ingves & Co lite inflation. Importerade varor blir dyrare och därmed kommer Riksbanken närmare sitt inflationsmål på 2 procent. Men köpkraften i ekonomin ökar inte och därmed uteblir den påstådda vitamininjektionen.

Minusräntan gav inte bara ett kraftigt kronfall, utan också omedelbar uppgång på Stockholmsbörsen. Det är logiskt det också. Om sparande straffas med minusränta flyttar de stora spekulanterna sina pengar från räntebärande papper till mer lukrativa objekt, som aktier. Så eldar minusräntan på aktiespekulationen och blåser därmed upp en ny börsbubbla, som om inte bostadsbubblan vore farlig nog.

Observera i det sammanhanget att ökad aktiespekulation inte ger några nya investeringar, den ökar bara det förväntade försäljningsvärdet på aktieägarnas tillgångar.

Riksbanksdirektionen är medveten om minusräntans konsekvenser för sparandet och den lovar därför att köpa statsobligationer för 10 miljarder kronor, detta för att staten inte skall behöva ge sig ut på internationella finansmarknader för att finansiera sina underskott. Men dessa miljarder utgör inget tillskott i ekonomin, de bara ersätter de pengar som nu flyttas över till aktiespekulation.

Så gynnas exportföretagen och aktieägarna av minusräntan. Medan alla vi andra får betala mer för importerade varor. Visst kan de som äger sina bostäder glädjas över ytterligare några år med låga räntor. Men särskilt nyblivna ägare bör vara skräckslagna inför skenade bostadspriser. Det kommer en dag i morgon också.

Ändå skall man inte skälla alltför ilsket på Stefan Ingves och hans direktion. Riksbanken har bara räntevapnet att ta till för att uppnå sitt hägrande inflationsmål och när nollränta inte biter på krisen är minusränta allt som återstår, trots att det innebär att leka med skuldsättningselden. Ingves själv är medveten om faran, men har enligt regeringsdirektiv lämpat över hela skuldsättningsproblematiken på Finansinspektionen. Riksbanken bligar bara på inflationen.

Inget tyder på att minusräntan blir den vitamininjektion som Ingves & Co hoppas på. Räntevapnet har helt enkelt nått vägs ände. Kampen mot krisen, för jobb och välfärd, måste därför breddas. Det gäller att öka efterfrågan i ekonomin. Några förslag:

✓ Höj lönerna på vinsternas bekostnad! Till och med nyliberaler som Lars Calmfors menar att årets avtalsrörelse måste resultera i rejäla reallöneökningar, det ger både ökad köpkraft i ekonomin och ökade skatteintäkter. För vår del menar vi att det lönenedpressande ”märket” måste bort. Sverige mår bra av höjda arbetarlöner med mest till dem som tjänar minst.

✓ Avskaffa överskottsmålet och det nyliberala budgetslaveriet! Krisen kräver offensiva offentliga satsningar, både i form av utbyggd välfärd och investeringar i infrastruktur. Med en historiskt låg statsskuld kan Sverige utan vidare låna till offentliga investeringar – särskilt som det nästan är gratis.

✓ Ta tillbaka bostadspolitiken från marknaden! Sedan den sociala bostadspolitiken övergavs har bostadsförsörjningen havererat. Med bostadsbrist och skenade priser som följd. Det är hög tid för ett nytt statligt bostadsförsörjningsprogram.

Finansminister Magdalena Andersson (S) påstår att ”ladorna är tomma”. Men se då till och fyll dem! Pengar saknas inte i Sverige och inget är mer slösaktigt än arbetslöshet.