Det stinker om Sverigedemokraterna

Själva syftet med publiceringen av de rasistiska sk karikatyrerna var just att smeka de främlingsfientliga fördomarna medhårs för att därmed ytterligare flytta fram den populistiska reaktionens position i dansk politik.

I Sverige sneglar det likaså främlingsfientliga och högerpopulistiska Sverigedemokraterna givetvis på det danska systerpartiets framgång. Vilket föranlett partitidningen SD-kuriren att på sin hemsida publicera några av de s.k. karikatyrerna.

Syftet är rent provokativt. SD-kuriren påstår sig försvara yttrandefrihetens stolta principer mot ett påstått muslimskt hot. Men i själva verket är publiceringen bara ett illaluktande försök att profitera på de islamofobiska stämningar som det s.k. kriget mot terrorismen gett ny legitimitet bland dem som är så rysligt, rysligt rädda för muslimer.

Att det inte handlar ett skvatt om yttrandefrihet visas av att SD-kuriren självmant censurerade bilderna så snart Sverigedemokraterna fått den mediala uppmärksamhet som var provokationens hela syfte. ”Av hänsyn till svenska liv”, som det lismande heter på hemsidan. 

Vi har sagt det förut och säger det igen. Yttrandefriheten är en oundgänglig del av demokratin. För att den ger frihet att kritisera makten. Men om yttrandefriheten används för att smäda minoriteter, eller i syfte att splittra de befolkningsgrupper som står mot makten, så missbrukas den. Ett sådant missbruk tar vi kategoriskt avstånd från. Som i fallet med de rasistiskt hånfulla Muhammed-bilderna. SD-kurirens publicering är en svinaktighet. 

I sammanhanget är det ändå nödvändigt att också ta upp maktens agerande. Så föregicks SD-kurirens frivilliga självcensur av ett agerande från utrikesdepartementet och säkerhetspolisen, som enligt egna utsagor ”förde dialog” med webbhotellet Levonline och där Säpo senare gjorde hembesök hos bland andra Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson. Detta agerande ledde till att Levonline under några timmar stängde ner SD-kurirens hemsida och att SD-kuriren därefter, när det provokativa syftet väl var uppnått, i spelat ansvar om nationen självmant plockade bort bilderna.

Att en figur som Åkesson är lydigt inställsam mot Säpo är givet, särskilt när Säpo påtalar det ”nationella intresset”, som i det här fallet inte primärt handlar om svenska liv utan om svenska storföretags profiter. Ericsson & Co vill inte utsättas för någon muslimsk köpbojkott för att Sverigedemokraterna har behov av att profilera sig som muslimfientligt parti.

En synpunkt som storsvensken Åkesson och hans parti givetvis böjer sig för. Sverigedemokraterna försöker framställa sig som stående mot etablissemanget, men i själva verket utgör partiet bara den mest vulgära utlöparen på borgerlighetens politiska träd.

Men när Ud och Säpo tvingar fram en nedsläckning av en hemsida på internet är det fara och färde. Här handlar det om ett utomlagligt agerande, där makten sätter utrikespolitiska hänsyn (läs storföretagens profiter) före den grundlagsfästa yttrandefriheten. Som under andra världskriget, då makten tillgrep de mest smutsiga metoder, som transportförbud av kommunistiska tidningar, för att tysta tyskkritiska röster.

Ett sådant agerande är fullkomligt oacceptabelt. Om SD-kurirens provokation utgör hets mot folkgrupp, så bör detta naturligtvis prövas juridiskt. Men när regering och säkerhetspolis sätter sig själv i den juridiska prövningens ställe, om än bara genom att utöva ”påtryckningar”, så öppnas ett gungfly under rättsstaten. Vilka hemsidor skall nästa gång släckas ner för att Säpo begär det?

Den unkna främlingsfientlighet som Sverigedemokraterna representerar måste bekämpas i öppen debatt och genom folklig opinionsbildning, inte genom utomlagliga aktioner från säkerhetspolisen och andra myndigheter.

14 februari 2006
Proletären 7, 2006