Det krävs mycket mer, Mehmet Kaplan

Ledare

I veckan som gick fick tusentals unga människor sina antagningsbesked inför studier på universitet och högskola. Glädjen över att bli antagen på den utbildning som sökts och spänningen i att flytta till en ny stad mattas säkert när det är dags att få tag i en bostad. Nyhetsinslagen om hur studenter desperat söker någonstans att bo och hur de mottagande kommunerna tvingas till mer eller mindre kreativa lösningar duggar tätt. Bostadsnöden är tillbaka i Sverige.

Bostadsbristen drabbar naturligtvis inte bara studenter, utan alla som behöver en bostad – ett antal som hela tiden ökar. Boverket har korrigerat siffrorna som redovisar hur många bostäder som måste byggas de kommande åren för att vi ska få bukt med den rådande bostadsbristen och de tidigare 70.000 årliga bostäderna är numera 76.000. Fram till år 2020 behöver vi, enligt Boverkets nya siffror, bygga 461.000 bostäder.

Alla är överens om att något måste göras, och glädjande nog har bostadsministern Mehmet Kaplan tidigare deklarerat att marknaden inte kan lösa bostadskrisen, utan samhället måste ta ansvar för att det byggs mer. Den insikten har resulterat i ett investeringsbidrag för att öka byggandet av hyresrätter till ”rimlig hyra”. I regeringsdirektivets riktlinjer betyder det exempelvis 9000 kr i månadshyra för en lägenhet på 80 kvadrat.

Stödet kommer att utgöra 3,2 miljarder per år, vilket ska jämföras med att före det nyliberala systemskiftet på 1990-talet utgjorde bostadspolitiken en statlig nettoutgift på 25-30 miljarder kronor per år.

Ändå är det en förbättring med högerregeringens passivitet, som i själva verket var en mycket aktiv politik för att överlämna bostadsförsörjningen åt en marknad som varken kan eller vill lösa bostadskrisen. En mer samhälleligt aktiv bostadspolitik öppnar upp för en debatt om marknadens oförmåga att tillgodose människors behov.

Sannerligen känner regeringen påtryckningar inte bara från de bostadslösa och hyresgäster. En mer aktiv bostadspolitik är också nödvändig för att möta kapitalets behov. Bostadsbristen är så pass stor att det kan inverka på företagens tillgång till arbetskraft, framförallt i storstadsregionerna.

Stockholms handelskammare är en av de kapitalistorganisationer som beklagat sig och fört fram att nästan vartannat bolag i hotell- och restaurang har svårt att hitta ny personal eftersom de inte hittar någonstans att bo.

Här finns paralleller till miljonprogrammets byggande som inte bara var en stor social reform utan samtidigt en process som svarade mot kapitalismens behov utifrån de speciella förutsättningar som rådde i folkhemmets klasskompromiss. Det handlade om att miljonprogrammet löste industrins behov av arbetskraft i urbaniseringen som tagit rejäl fart i efterkrigstiden.

Dessutom löste miljonprogrammet den svenska kapitalismens ackumulationskris, alltså att kapitalet i efterkrigsboomen inte fann produktiv avkastning. Genom det massiva byggandet öppnades det upp för investeringar i byggsektorns alla delar. Staten stod för finansieringen och i processen monopoliserades cement, trä och stålindustrin och den handfull stora byggföretag vi har idag blev helt dominerande.

Kapitalismen har i tider mått mycket bra av statlig styrning och investering. Under tiden från 1930-talet kom den ekonomiska skola som kallas keynesianismen att bli förhärskande, uppkallad efter brittiske ekonomen John Maynard Keynes, och som kortfattat går ut på att möta de ekonomiska kriserna under kapitalismen genom att stimulera efterfrågan genom en rad statliga åtgärder.

Lite felaktigt ses ibland keynesianismen som likvärdigt med välfärdsstaten och klasskompromissen. Kompromissen istället handlade om det sociala innehållet i bostadspolitiken, och berodde på arbetarrörelsens styrka under efterkrigstiden.

Även om en stor del av allmännyttans hyresuttag gick till räntor till kapitalistiska banker, och att miljonprogrammet svarade mot kapitalismens ackumulationskris då, så innebar det ändå att arbetarklassens bostadsproblem för stunden löstes, genom lägenheter till en bra standard och med subventionerade hyror genom den icke-vinstdrivande allmännyttans hyresnormerande roll.

Mehmet Kaplans investeringsbidrag kommer att innebära att det byggs fler hyresrätter, men det betyder inte på långa vägar en mer social bostadspolitik.

Det som krävs för att lösa bostadskrisen är ett rejält bostadsprogram där samhället tar ansvar för såväl byggande av lägenheter till bra standard, samt tar ansvar för att hyresnivåerna är låga så att arbetare och människor med vanliga inkomster har råd med lägenheterna. Visst skulle det kosta, mer än 3,2 miljarder per år, men det har vi utan vidare råd med. Sedan miljonprogrammet påbörjades har Sverige blivit dubbelt så rikt, i fast penningvärde.

Dessutom skulle ett sådant bostadsförsörjningsprogram fungera som en krisåtgärd genom de arbeten som skulle skapas och de offentliga investeringar som skulle krävas.

S-MP-regeringens lilla steg för att bryta den politiska passiviteten i bostadspolitiken är bra, men det behövs större och kraftfullare åtgärder som inte utgår ifrån kapitalets behov för stunden, utan att tillgodose den mänskliga rätten till bostäder.

2015-07-15
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.