Den stora tågbluffen

I förra veckan firade högeralliansen jubileum med tårtkalas på chartrat tåg och med presentutdelning till Sveriges luttrade tågresenärer. Här skall minsann satsas på järnvägen!

Sent skall syndaren vakna, var en första reaktion. Men den är alldeles för snäll. Det fina paketet är näst intill tomt, åtminstone vad gäller åtgärder för att här och nu möta det kaos som drabbar alltfler tågresenärer.

Visst låter 35 miljarder kronor till nya banor överdådigt. Men än så länge är de pengarna bara luftpastejer. Ta till exempel det utlovade dubbelspåret mellan Göteborg och Borås. Den första delen av den banan skall påbörjas 2020 – om åtta år och efter två riks-dagsval! Sådana löften kräver ingen som helst täckning.

Nästan lika illa är det med banan mellan Linköping och Stockholm, som skall påbörjas 2017 och vara klar 2028.

Vi begriper att investeringar av det här slaget inte kan genomföras i en handvändning. Men om regeringen vill tas på allvar borde den åtminstone sätta igång jobbet inom innevarande mandatperiod. Nu luktar det mest valfläsk om det fina paketet.

Utöver nysatsningarna anslår regeringen 20 extramiljarder till drift och underhåll, pengar som skall utgå från 2014 fram till 2025. Det handlar alltså om knappa 1,7 miljarder kronor per år.

Men då hör det till pjäsen att Anders Borg i budgeten för 2012, som presenterades för jämnt ett år sedan, skar ner anslaget till järnvägsunderhåll med ungefär lika mycket. Regeringens ”extrasatsning” innebär alltså att Trafikverket från 2014 återfår de pengar som Borg rövade i år. Visst är det ett grandiost bedrägeri.

Till pjäsen hör också att Trafikverket anser sig behöva 3-4 miljarder kronor mer per år för att hålla det befintliga järnvägsnätet i körbart skick. Regeringen anslår hälften.

Det betyder att förfallet kommer att fortsätta, om än i något långsammare takt.

Alla vet att järnvägen i Sverige befinner sig i djup kris, inte minst alla resenärer, som ständigt drabbas av förseningar och inställda tåg. Orsaken är att staten abdikerat från det samhällsansvar som ett utbyggt och väl fungerande järnvägsnät utgör. Numera är det marknaden som skall sköta ruljangsen. Med förödande resultat.

Problemet är dubbelsidigt. Sedan avregleringsprocessen inleddes i slutet på 1980-talet – i socialdemokratisk regi – har investeringarna i nybyggnation och underhåll legat långt under smärtgränsen. Få länder i Europa satsar så lite på järnvägen, som Sverige. Det har gett ett underdimensionerat spårnät och ett slitet signalsystem.

I Trafikverkets stora kapacitetsutredning, som presenterades i våras, konstateras att det krävs reinvesteringar på 88 miljarder kronor fram till 2025, om järnvägen skall fungera som tänkt är. I den situationen anslår alltså regeringen 55 miljarder kronor fram till 2028, varav en god del av pengarna är utskrivna i vatten.

Regeringen planerar för fortsatt förfall.

Till det uppsagda samhällsansvaret kommer avregleringseländet, där SJ, det som en gång kallades hela folkets järnväg, gått upp i atomer. Istället för ett sammanhållet system under SJ kivas idag en uppsjö av privata bolag om trafik, underhåll och service. Med vinstmaximering som enda drivkraft.

Det har lagt kaos till förfallet.

Sverige var inte först ut med att avreglera järnvägen, men inget land i Europa har gått lika långt som Sverige, inte ens Storbritannien.

Överallt har avregleringspolitiken gett kaos och högre priser, vilket lett till att flera länder, däribland Storbritannien, nu återreglerat järnvägen, åtminstone delvis.

Men i Sverige är marknadsfundamentalismen total. Regeringen avvisar varje tanke på en återreglering och med den Stefan Löfvén, som alltid vet att säga det Svenskt Näringsliv vill ha sagt.

För vår del är vi för kraftfulla statliga investeringar i järnvägsnätet, inte bara i områdena kring storstäderna, utan i hela landet. Järnvägen är miljömässigt överlägsen andra transportsystem.

Investeringarna behövs nu, inte bara för att råda bot på årtionden är försummelser, utan också för att stimulera ekonomin i krisen. Utredningarna var gäller delsträckorna Järna- Linköping och Mölnlycke-Bollebygd, med bansträckning och allt, ligger klara sedan flera år. Varför då vänta till 2017 respektive 2020? Finansieringen är heller inget problem. Just nu kan staten låna till noll realränta. Så det är bara att sätta igång.

Men vi är inte för statliga subventioner till privata företag som bara är intresserade av att bedriva trafik på de mest lönsamma linjerna. Därför anser vi att upprustningen av järnvägsnätet skall gå hand i hand med en återreglering av järnvägen, där staten återtar ansvaret för ett sammanhållet järnvägssystem i hela landet.

Järnvägen behöver samhällsplanering, inte marknadskonkurrens.