Den självkritiske Juholt och FN:s flyktingkonferens

Söndag den 11 september lämnade Håkan Juholt sin plats i riksdagen. Inte direkt någon milstolpe i svensk politisk historia, men Juholts avsked i P1:s söndagsintervju samma dag är trots allt värd att lyssna på.

Håkan Juholt anser idag att beslutet att skicka svenska Jasplan till Libyen 2011 var förfärligt. Det faktum att han gav vika för krigshetsarna och talade för ett svenskt deltagande i Natos krig är enligt Juholt det enda han ångrar under sin tid som partiordförande för Socialdemokraterna.

Det är en välbehövlig självkritik som fler borde ansluta sig till med tanke på att det var ett krig som stöddes av såväl Vänsterpartiet som diverse andra organisationer och debattörer på vänsterkanten.

Nyligen presenterade det brittiska parlamentets utrikesutskott en rapport om Libyenkrigets konsekvenser. Rapporten beskriver krigets resultat som ”politisk och ekonomisk kollaps, krig mellan olika miliser och stammar, humanitära och migrantkriser, omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna, spridning av Gaddafiregimens vapen i hela regionen och tillväxten av Islamiska staten i norra Afrika”.

Klarsyntheten i den brittiska rapporten skär sig mot tomheten i de politiska kommentarerna om FN:s flyktingkonferens som verkar betrakta den pågående migrationskrisen som en naturkatastrof. Alla vet att människor flyr, men ingen frågar varför.

Visst finns krigen som förklaring. Men krig är trots allt bara politikens fortsättning med andra medel. Och fem år efter Libyenkriget är det inte bara krigets konsekvenser som är tydliga, utan även dess bakgrund och syfte. Det var Libyens försök att upprätta en afrikansk monetär union, en afrikansk centralbank och en afrikansk investeringsbank – och därmed möjliggöra för en mer självständig utveckling i förhållande till västvärlden – som var den utlösande faktorn.

Det är den påtvingade osjälvständigheten, västvärldens dominans och förvandlande av länder och kontinenter till råvaruleverantörer åt och avsättningsmarknader för västvärldens storföretag – som slår ut både småskalig industri och jordbruk i massomfattning – som är orsaken till migrationskrisen.

När världens länder träffas för att ta upp en av vår tids stora mänskliga tragedier borde frågan i första hand vara hur folkfördrivningen ska stoppas och vilka åtgärder som krävs för att förhindra att tiotals miljoner människor drivs bort från sina hemländer.

Men blindheten inför detta är kanske inte så konstig, med tanke på att det är samma makthavare som ansvarar för att ha skapat den systematiska folkfördrivningen som är satta att förbereda lösningar.

Ta bara Peter Sutherland, FN:s generalsekreterares specielle representant i migrationsfrågor. På 1980-talet var Sutherland deltagare i European Round Table, den monopolkapitalistiska sammanslutning som gjorde upp ritningarna för nuvarande EU. 1985 blev han EU-kommissionär ansvarig för konkurrens, det vill säga att spela ut arbetare mot varandra inom Europa.

Därefter blev Sutherland generalsekreterare i Världshandelsorganisationen, WTO, som bär ett avgörande ansvar för fördrivningen av fattiga människor i Syd genom att såväl jordbruk som småskalig produktion slås ut av västvärldens företagsjättar.

För att verkligen kunna profitera på den världsordning Sutherland varit med att skapa blev han 1995 styrelseordförande för investmentbanken Goldman Sachs, en post som han hade fram till förra året.

Därefter har Peter Sutherland alltså getts rollen som FN:s generalsekreterares specielle representant i migrationsfrågor. Wallenbergdirektören Percy Barnevik, känd för parafrasen ”Arbetare i alla länder, konkurrera!”, jämför Sutherland med ”Henry Kissinger när det gäller att överföra politisk ställning till nytta för näringslivet”.

För finanskapitalets världsherrar som Peter Sutherland är migrationskrisen inget som ska stoppas. Enligt hans kassabokstänkande är människor liksom alla andra handelsvaror något som fritt ska flyttas över hela jorden dit där de för tillfället är möjliga att göra profit på.

De överflödiga människorna samlas i slumområden, bortdrivna från jordbruk eller småproduktion. Idag lever en miljard människor i denna slum, om inte allt för länge räknar man med att de är två miljarder. Det är omöjligt att tala om flykting- och migrations-krisen utan att tala om kapitalism.

Om Håkan Juholts stöd till det svenska deltagandet i Natos krig mot Libyen utgör den värsta skamfläcken på hans ordförandeskap så utgör ett av Stefan Löfvens bottennapp att han sluter upp bakom Barack Obama, som försöker framställa sig som humanismens röst när han i verkligheten är överbefälhavare för den stormakt som utgör pådrivare för och försvarare av vår tids stora mänskliga tragedi – den kapitalistiska folkfördrivningen.