Hoppa till huvudinnehåll
Av

Den liberala åsiktspolisen


”Det här är det viktigaste beslutet jag har fattat som demokratiminister”, sa statsrådet Birgitta Ohlsson när hon utnämnde Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

De stora orden säger kanske mest om hur lite en demokratiminister får uträttat i en tid när folkligt inflytande och personlig integritet allt som oftast trampas i gruset under prat om krisbekämpning, konkurrenskraft och säkerhet.

Storordigheten blir rent bedräglig när man betänker att utnämningen inte har något med värnandet om demokrati att göra. Tvärtom. Som nationell samordnare ska Mona Sahlin basa för en organisation som gör tusentals lärare, fritidsledare, socialarbetare och religiösa företrädare till medhjälpare åt säkerhetspolis och polis för att leta upp och kartlägga barn och ungdomar som riskerar att söka sig till ”våldsbejakande extremism”.

När potentiella statsfiender väl spårats upp ska dessa inkallas till samtal med myndigheterna, så att statens representanter ska få dessa vettvillingar att byta åsikt.

Som grund för den nya spionorganisationen ligger den utredning om våldsbejakande extremism som regeringen presenterade i vintras. En utredning som tre av de deltagande experterna med nazismforskaren Helene Lööw
i spetsen tog avstånd från redan innan publicering.

Experterna vägrade ge sitt godkännande till gummibegreppet våldsbejakande extremism, en liberal fruktsallad som blandar äpplen och päron. Nazister, jihadister och vänsterextremister dras över en kam.

Det absurda i att sammanblanda jihadister, nazister och vänsterautonoma säger sig självt. Att bekämpa rasism eller att utöva rasism är inte samma sak. Inte heller går det att jämställa att bekämpa sexism med att slåss för reaktionärt kvinnoförtryck, antingen i islamistisk eller kristen, konservativ utstyrsel.

Detta oavsett vad vi kommunister tycker om den autonoma vänsterns individuella terror. Attacker mot enskilda, oavsett om detta gäller nazister, är förkastlig – moraliskt, juridiskt och inte minst politiskt. Sådan verksamhet suddar ut gränsen mellan politisk verksamhet och den rena gangsterismen.

Men det finns redan lagar mot våldsbrott, oavsett om dessa har politiska motiv eller inte. Sådan brottslighet kommer inte att stävjas genom införandet av en liberal åsiktspolis som gör statliga spioner av de vuxna som, med förtroende som grund, arbetar med unga i skolor och på fritidsgårdar.

Den nyinrättade samordnaren mot våldsbejakande extremism är dessutom ett slag i luften om man vill angripa de verkligt farliga bruna krafterna på högerflanken som växer i Sverige och Europa.

Dessa har sedan länge infogat sig i den liberala kålsuparteorin om extremister. Jimmie Åkesson, Marine le Pen och deras syskonpartier runt om i Europa missar aldrig ett tillfälle att framhäva sig själva som de största motståndarna till såväl nazism, kommunism som islamism.

Efter utnämningen har Mona Sahlin mötts av unisona applåder från samtliga riksdagspartier, med Sverigedemokraterna som givet undantag. Sahlins gratulanter lyfter fram att hon alltid gått i spetsen i kampen mot diskriminering. Det är till delar sant.

Sahlin har alltid varit tydlig i sin antirasism och feminism. Hon var även en föregångare i svensk politik i att lyfta hbt-frågor. Det är inte för inte som hon är hatobjektet nummer ett bland sverigedemokrater.

Snart sagt den enda diskriminering Mona Sahlin inte angriper är den som kommer ur det kapitalistiska klassamhället, den över- och underordning som är själva förutsättningen för det kapitalistiska systemet. Sahlin var den första tillträdande s-ordföranden som inte nämnde ordet socialism i sitt installationstal. Inte ens i högtidstalen ska socialismens utmaning mot klassamhället få utrymme.

Istället gäller den liberala världsbilden där diskriminering och orättvisor är en fråga om individer, även när det gäller klassorättvisor. I Sverige har varje individ samma formella rättigheter. Det som står i vägen är fördomar och olikhet i utbildning, som båda bekämpas genom upplysning. Sak samma med rasism och fascism, som enligt liberaler, orsakas av okunnighet eller bristande moral. På så sätt passar Mona Sahlin som hand i handske som liberal åsiktspolis och spionsamordnare.

Men i bekämpandet av det kapitalistiska system vars motsättningar föder fram den bruna avgrundshögern har Mona Sahlin ingen plats. Bekämpandet av religiös sekterism, nationell självgodhet och anarkistisk äventyrlighet kan inte lösas genom liberal upplysning, dessa hinder i kampen för ett människovärdigt samhälle kan endast besegras som en del i klasskampen, genom arbetarklassens gemensamma kamp för gemensamma intressen. En klasskamp som har som en av sina första uppgifter att bryta med det liberala åsiktsmonopol som Mona Sahlin nu har satts att förvalta.