Hoppa till huvudinnehåll
Av

Den gamla världen störtar samman?

Vanliga arbetande människors tålamod börjar ta slut. Men det är stora och små frågor i en salig blandning och ännu utan någon riktig röd tråd. Det som syns tydligast i den egna vardagen är det som väcker ilskan, vilket än så länge innebär att de verkliga makthavarna i finanskapitalet går fria.


Det råder politisk depression på Aftonbladets ledarredaktion, meddelar Katrine Marçal i en ledartext den 5 februari. Förut brukade tidningens politiska chefredaktör Karin Pettersson ringa Marçal, som sedan fem år är bosatt i det europeiska finanskapitalets huvudstad London, för att låta optimismen från London City smitta av sig till avkroken Sverige.

Efter Brexitsegern har telefonen slutat ringa och den enligt egen utsago eviga optimisten Marçal tvingas erkänna ”Vi trodde vi levde i en typ av värld. Det visade sig att vi levde i en annan. Vi missbedömde uppenbarligen det mesta”.

I samband med Londonflytten skrev Katrine Marçal, då med efternamnet Kielos, boken Det enda könet. Ett försök till en feministisk analys av kapitalismen, om hur den ekonomiske mannen förfört oss alla och lyckats förstöra både våra liv och hela världsekonomin. Ansvar och skuld för finansiell spekulation, åtstramningspolitik och växande klyftor ligger hos den ekonomiske mannen.

Så slog Brexit ner. För invånarna i Londons finare kvarter liksom i många andra huvudstäder kom det som en blixt från klar himmel. Därefter besegrades Hillary Clinton av den mest illa omtyckte presidentkandidaten genom historien.

Från en del feministiskt håll har den ekonomiske mannen ersatts av den bakåtsträvande och inskränkte mannen som orsak till allt ont. Den outbildade mannen vägrar följa med tidens gång och ge plats åt det friska och fördomsfria.

I en artikel i början av januari sätter feministen Nancy Fraser fingret på vad det är vi ser hända. Fraser kallar det för den progressiva nyliberalismens slut. Hon menar att det kapitalistiska segertåg som går under namnet nyliberalismen – ett tåg som är på väg rakt in i bergväggen – hela tiden har omgett sig med vad hon kallar en progressiv nyliberalism. Den utgörs av en allians mellan nya sociala rörelser (feminism, antirasism, multikulturalism och HBTQ) och delar av finanskapitalet (Wall Street, Silicon Valley och Hollywood).

Hillary Clinton personifierar denna allians som identifierar progressivitet med meritokrati (de utbildade ska styra) istället för jämlikhet. Frigörelse blir liktydigt med att frigöra karriärmöjligheterna för små eliter av utbildade och talangfulla kvinnor och människor från etniska eller sexuella minoriteter.

För de nyliberala politiska partierna – oavsett placering på den politiska skalan – som åtagit sig att liberalisera den kapitalistiska ekonomin är den meritokratiska och företagsvänliga feminismen en perfekt matchning i sin fokusering på att bryta glastak, slåss för jämställda bolagsstyrelser och ge kapitalisternas klasspolitik en aura av progressiv moralism.

Det är denna klassallians mellan medelklassen och finanskapitalet som nu skakas i sina grundvalar när arbetarklassen vänder dem ryggen. Arbetarklassen har aldrig satt sin tillit till denna allians verklighetsfrånvända teorier och utspel. Men slagna av kraften i nyliberalismens offensiv har arbetarklassen under lång tid resignerat och tystnat. En tystnad som gött en självbild hos medelklass och finanskapital att de getts uppgiften att tala i allmänhetens, sanningens och den moraliska rättvisans namn.

Nu krossas denna illusion mot en arbetarklass som ännu inte är enig om vad man vill, men desto säkrare på vad man inte vill. Man accepterar inte längre att toppridas av en medelklass och ett finanskapital som pratar vackert samtidigt som samhället faller samman.

Vanliga arbetande människor börjar bli heligt förbannade över ett samhälle som förvägrar folk deras rättigheter trots att de fullgjort sina åtaganden och skyldigheter.

Som rätten till en människovärdig pension och trygg ålderdom. Som en välfungerande vård när man är sjuk eller en ordentlig skola där ungarna lär sig något. Som rätten till förlossningsvård oavsett var du bor i landet. Eller att gangsters skjuter ihjäl varandra i parti och minut och EU har raserat landets gränsskydd med inflöde av vapen, knark, IS-terrorister och lönedumpande arbetskraft som resultat. Samtidigt som de kontrarevolutionära borgarstaterna i öst kan exportera sina fattiga som sitter och tigger utanför var och varenda affär.

Vanliga arbetande människors ofta långa stubintråd börjar ta slut. Stora och små frågor i en salig blandning och ännu utan någon riktig röd tråd. Det som syns tydligast i den egna vardagen är det som väcker ilskan, vilket än så länge innebär att de verkliga makthavarna i finanskapitalet går fria.

Men kapitalisterna och deras förvaltare känner hotet. Den politiska depression som råder inom medelklassen är spegelbilden av en växande desperation inom finanskapitalet. Den 31 januari skrev EU:s president Donald Tusk ett öppet brev till EU-ländernas ledare och kallade till krismöte. I brevet skriver Tusk att EU-projektet befinner sig i den farligaste situationen någonsin och riskerar att braka samman om inte ledarna agerar kraftfullt.

Samma desperata ton märks i finanskapitalisten George Soros öppna brev strax innan nyår där han jämför EU:s nuvarande läge med situationen i Sovjetunionen under tidigt 1990-tal och tvingas erkänna att folk ”känner att eliten har stulit deras demokrati”.

Föga förvånande var detta även temat för det årliga World Economic Forum i Davos härom veckan, där finanskapitalet och dess politiska förvaltare och kulturella underhållare samlas med full uppslutning.

I rapporten inför träffen tvingades finanskapitalet konstatera att det folkliga stödet för deras pålitliga mainstreampartier eroderar och om de inte lyckas få ordning på den politiska och ekonomiska krisen hotas hela systemet. Den rika eliten måste ”vara mottagliga för kraven från det folk som har gett dem förtroendet att leda och samtidigt ge en vision av en väg framåt så att folket kan föreställa sig en bättre framtid.”

Men bortom orden och de grundlösa visionerna saknar finanskapitalet lösningar. I rapporten tvingas de erkänna att det inte finns något kapitalistiskt land som kan agera draglok för tillväxten i världskapitalismen. Statsmakternas inpumpande av miljarders miljarder i ekonomin har förvärrat problemen, nu föreslår rapportförfattarna istället skattesänkningar för att ”lösgöra resurser i ekonomin”, vilket samtidigt undergräver skattebasen för statsmakter som är skuldsatta upp över öronen av den tidigare misslyckade krismedicinen.

Finanskapitalet erkänner öppet att de inte har behov av alla människor i den superproduktiva produktionsapparat som skapar deras vinster. Problemet är att de inte vet var de ska göra av alla överflödiga människor som dessutom har fräckheten att leva allt längre.

Det som sker är det som redan Friedrich Engels skrev om på 1880-talet: ”motsägelsen har stegrats till absurditet: produktionssättet rebellerar mot utbytesformen. Bourgeoisin har överbevisats om sin egen oförmåga att i fortsättningen leda sina egna samhälleliga produktivkrafter.”

Engels skrev detta 1882 vid samma tid som arbetarklassen bröt med medelklassens och borgarklassens liberala bojor och organiserade sig som en självständig och socialistisk klassrörelse. Samma uppgift står vi inför idag. Desperationen inom finanskapitalet och depressionen inom medelklassen bör få marxister att känna optimism när den gamla världen rasar samman.