Deltidshelvetet

I sommarvärmens nyhetstorka passar fackförbundet Kommunal på att ge ut en rapport om kvinnors deltidsarbete. Rapporten är intressant och ger matnyttig statistik på hur eländigt det ser ut för Sveriges arbetarkvinnor.

Deltidshelvetet är framförallt ett problem för alla visstidsanställda inom Kommunals område. Denna grupp har ökat från en fjärdedel till var tredje sedan den kapitalistiska krisen slog till 2008. Av de visstidsanställda i arbetaryrken i kommunsektorn arbetar nio av tio deltid. För nästan var fjärde anställd i Kommunals yrken innebär deltid att man inte ens kan jobba 40 procent av en heltid. På en redan usel lön blir det inte mycket pengar i plånboken för dessa arbetare.

Deltidsarbete innebär inte bara otrygghet, låg lön och svårigheter i nuet. Det lägger grunden för lägre a-kassa och föräldra- och sjukförsäkring. Och det bäddar för många framtida fattigpensionärer.

I sin rapport trycker Kommunal på att deltidshelvetet är en kvinnofälla. Det är ett problem som drabbar kvinnor just i egenskap av att vara kvinnor. Även bland kvinnor som arbetar inom mansdominerade yrken är deltidsarbetet utbrett.

I rapporten betonas att deltidsfällan är intimt sammanflätad med familjebildningen. Det är omöjligt att angripa problemen med deltidsarbetet utan att samtidigt angripa familjen som ett kvinnofängelse, där ansvaret för hem och barn fortfarande ligger på kvinnan.

Rätten till heltidsarbete är på många sätt en illusion så länge ojämställdheten lägger en dubbel börda på kvinnan. För att angripa detta krävs inte minst en förändring av föräldraförsäkringen för uppnå ett jämt uttagande av föräldraledighet. Det är när barnen kommer som ojämställdheten på allvar cementeras i familjerna.

Kommunal kräver även rätt till heltid, begränsningar av delade turer, att anställningsformen allmän visstidsanställning ska tas bort i Las samt utbyggd barnomsorg och äldreomsorg. Bra så. Men det är inte det som sägs i rapporten som är fel, utan det som inte sägs.

Inte med ett ord nämns i rapporten att Kommunal var en av de fackföreningar som gick i spetsen för att slå sönder den kollektiva ordningen, inte minst genom att aktivt verka för individuella löner. När laget slås sönder lämnas jaget ensam utlämnad till chefens godtycke.

Chefer som har förvandlats till verkställare av den nyliberala nedskärningspolitiken. En politik som splittrar upp verksamheter i sina beståndsdelar och där varje del sätts under ständiga sparkrav. Med en sådan ordning blir det nära på nödvändigt att låta verksamheten köras med underbemanning och pussla med deltidsanställda och timvikarier. Allt för att få budgeten att gå ihop.

Det är så systemet fungerar och det är så det är tänkt. Det är den nyliberala ordningen som måste bort. Först och främst måste de individuella lönerna bort. Höjda löner och ökad trygghet för kommunalarbetarna som grupp kan inte vinnas genom splittring. Den fackförening som ger upp kollektivismen har avskaffat sig själv som fackförening.

För det andra krävs att den nyliberala nedskärningspolitiken bryts. Det är behoven som ska styra, inte budget. Det som politiker och nationalekonomer skrytsamt kallar goda statsfinanser betalas i andra ändan av utslitning, deltidsarbete och låga löner för välfärdens arbetare.

Nyliberalismen bygger på klass- och kvinnoförakt.

Vinnarna på denna politik är överklassen. Under de årtionden som välfärden levt på svältkur har pengar ständigt flyttats från gemensam välfärd till privata förmögenheter och från lönernas andel till vinsternas.

Det är omöjligt att angripa kommunalarbetarnas situation utan att samtidigt angripa fördelningen av samhällets resurser. I Kommunals rapport berörs inte detta med ett ord.

Just därför undviker även Kommunal att ta upp den mest självklara lösningen på deltidsproblemet. En sänkning av den generella arbetstiden till sex timmar. Införandet av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle vara positiv för både de som idag arbetar heltid och deltid. Sex timmarsdagen skulle minska stress och utslitning för de som idag har arbete och ge möjlighet till jobb och försörjning åt de 400 000 människor som idag förvägras arbete.

En arbetstidsförkortning ökar möjligheten för både kvinnor och män att hinna med barn, familj, samhällsengagemang och egen utveckling. Och inte minst så skulle en sänkning av den generella arbetstiden innebära en enorm och välbehövlig överföring av samhällets resurser från de få till de många, från vinster till löner.

Som Olof Palme sa 1975: ”vi kommer alldeles snett om vi enbart betraktar 6-timmarsdagen som en vanlig arbetstidsfråga, då man så småningom kan knapra sig ner till sex timmar. Drivkraften är kravet på ett annat samhälle.”