Hoppa till huvudinnehåll
Av

Budget för fortsatt massarbetslöshet

Arbetslöshetsfrämjande åtstramningspolitik ändras inte av de smärre förbättringar eller korrigeringar som den nuvarande budgetförslaget innebär. De kommentatorer som i budgeten ser en kursändring för svensk politik ser inte skogen för alla småbuskar.


Om Olof Palme går till historien för uttrycket att politik är att vilja, så kan Stefan Löfvens och hans sidekick Magdalena Anderssons gärning sammanfattas med devisen att politik är att vela.

Å ena sidan ska borgaralliansens stenhårda överklasspolitik med massiva överflyttningar av pengar från gemensam välfärd och samhällsservice till privata förmögenheter och vinster justeras, om än marginellt. Å andra sidan ska det budgetslaveri och den åtstramningspolitik som utgör nyliberalismens hela ramverk behållas. Anders Borgs mantra om att varje satsning ska finansieras krona för krona ekar ännu i finansminister Andersson.

Inte att undra på att det budgetförslag som Magdalena Andersson presenterade i måndags är en tämligen intetsägande gröt som varken till smak eller konsistens hetsar upp ens de egna kärntrupperna. Den evige optimisten Göran Greider sträcker sig så långt som att det är den minst dåliga budgeten på nio år. Det har Greider rätt i. Men allt annat vore fullkomlig skandal med tanke på de alliansbudgetar som riksdagen röstat igenom de gångna nio åren.

Stefan Löfven vann valet för ett år sedan på löftet om en annan politik – för minskade klassklyftor, trygghet på jobben, satsningar på bostadsbyggande, välfärd och infrastruktur och framför allt att pressa ner massarbetslösheten. Den nu presenterade budgeten innehåller visserligen några saltkorn. Det är bra att pensionärernas straffbeskattning avskaffas, samtidigt äts fattigpensionärernas sänkta skatt upp av höjd kostnad för hemsjukvård som ett tydligt bevis på velandets konst.

Det är även bra med satsningar på utbildning av arbetslösa, höjd a-kassa, slopandet av stupstocken i sjukförsäkringen och investeringar i bostäder och infrastruktur. Lika efterlängtade är förslagen att tvinga rikemanskommuner att ta emot flyktingar och de smärre sänkningarna av bidrag till överklassen – genom justeringar av rut- och rot-bidragen – och de marginella skattehöjningarna för höginkomsttagare – den som tjänar 80.000 kronor i månaden får en liten höjning på 285 kronor.

Men det handlar trots allt bara om att lappa och laga några av de värsta hålen och revorna som den nyliberala politiken har skapat i Sverige. Budgetförslagets skattehöjningar, som har fått borgerliga kommentatorer att skrika, handlar trots allt om blygsamma 28 miljarder kronor, att ställas mot de 140 miljarder som Reinfeldt och Borg sänkte skatterna med.

Givetvis kan inte allt lösas med en budget. Men bekymret är att regeringen varken kan lösa massarbetslösheten eller göra de samhällsinvesteringar som är nödvändiga för att sätta fart på Sverige.

Både Stefan Löfven och Magdalena Andersson accepterar massarbetslösheten. Deras mål är inte och har aldrig varit att skapa full sysselsättning, bara att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU. Men inte ens detta absurda mål ser ut att lyckas. Absurt för tänk om politikerna satte mål som att vi ska minst antal misshandlade kvinnor i EU, minst antal drogmissbrukande barn i EU eller minst antal rasistiska hatbrott i EU.

Arbetslösheten är ett samhälleligt slöseri. Det är idioti att låta människor gå sysslolösa eller tvingade till meningslös förvaring istället för att ta tillvara på dessa människors kunskap och arbetskapacitet. Arbetslöshet är en mänsklig tragedi för de personer som förvägras arbete och riktig försörjning. Arbetslöshet är inte minst ett gissel för arbetarklassen. Hotet om att någon annan står redo att ta ditt arbete skapar tystnad och rädsla ute på arbetsplatserna och underblåser konkurrensen och splittringen mellan arbetare. Det är ju detta senare som är hela syftet. Den medvetet skapade arbetslösheten är ett verktyg för att hålla lönehöjningar nere och arbetarklassen på mattan.

Så länge massarbetslöshet accepteras – oavsett om denna är lägst, högst eller mitt emellan i förhållande till resten av EU – så accepteras också den ojämna maktbalansen mellan arbete och kapital som gör överklassens ständiga offensiv möjlig, både på arbetsplatserna och i samhället i stort.

Regeringens åtstramningspolitik och ovilja att göra de investeringar som skulle sätta fart på Sverige hör ihop med detta. En politik för kraftiga satsningar på bostadsbyggande, renoveringar och klimatanpassning av allmännyttans bostadsbestånd och offentliga byggnader och ökade resurser samt nyanställningar i offentlig sektor skulle på allvar pressa ner arbetslösheten och därmed ändra maktbalansen i samhället.

Detta vill regeringen inte göra, trots att Sverige befinner sig i ett gyllene läge för en sådan politik. Istället för att sätta fart på Sverige väljer regeringen att betala av på den så kallade statsskulden. 40 miljarder om året ska gå till att betala av en redan mycket låg statsskuld. I praktiken innebär det att skattepengarna skickas till banker och finansinstitut för spekulation, istället för att gå till samhällsnyttiga investeringar. I finansplanen står det svart på vitt att det är denna inriktning som ska gälla under hela den kommande mandatperioden.

Denna arbetslöshetsfrämjande åtstramningspolitik ändras inte av de smärre förbättringar eller korrigeringar som den nuvarande budgetförslaget innebär. De kommentatorer som i budgeten ser en kursändring för svensk politik ser inte skogen för alla småbuskar. I det stora hela är det en budget för att bevara status quo. Det är först när åtstramningspolitiken och massarbetslösheten angrips som Sverige kan styra in på en politik som är bra för arbetarklassen och vanligt folk.