Budget för åtstramning

När borgaralliansen presenterade sin första budget efter valsegern 2006 var det en offensiv och ideologiskt präglad budget för en omfördelning från fattig till rik, från arbete till kapital, från gemensamt till privat, för skapandet av ett låglöneproletariat och kraftiga försämringar i gemensam välfärd.

När Magdalena Andersson i förra veckan presenterade den nya regeringens första budget är det en defensiv budget, ett plåster för de värsta sår som allianspolitiken skapat.

Det säger något om rollfördelningen mellan de två block som tävlar om att förvalta den krisande svenska kapitalismen. En borgaralians med uppgift att driva på och en rödgrön koalition som lappar och lagar de värsta missförhållandena. Målet är att hålla ihop Sverige utan att ändra den allmänna färdriktningen.

Följaktligen innehåller budgeten en del positivt. De grupper som misshandlats värst under borgarnas åtta år vid makten får det något lite bättre. Arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och ensamstående utlovas förbättringar. Det finansieras bl.a. genom en mindre skattehöjning för de som tjänar över 50 000 kronor och en halvering av rut-bidraget. Om budgeten går igenom kommer överklassen inte längre att få skattesubventionerade kockar, bartendrar, poolrengörare och läxläsare.

Skattehöjningen för de rika är ett huvudargument från Sverigedemokraterna till varför de hotar att fälla budgeten. Så bevisar SD än en gång vilkas intresse de kämpar för bortom den populistiska ytan.

Men färdriktningen ligger som sagt fast. Den som trodde att en ny regering skulle leda till en ny politik, kan låta hoppet fara. Budgeten innebär fortsatt EU-stämplad åtstramningspolitik och fjäsk för överklassen och deras näringsliv. Från en del håll skylls detta på det parlamentariska läget. Med en så svag regering krävs en kompromissbudget, hävdas det. Då kan vi påminna om att Bildtregeringen 1991 satt på ett lika svagt mandat, vilket inte hindrade den från att genomföra en tydligt nyliberal politik.

Problemet är inte det parlamentariska läget utan att regeringen sluter upp bakom en fortsatt åtstramningspolitik och har en blind tilltro till att det privata näringslivet ska lösa problemen.

Magdalena Andersson har tagit över det moderata slagordet om att reformer ska finansieras krona för krona. Varje reform måste kunna finansieras inom samma budget. Om det ska satsas på något måste det följaktligen skäras ner på något annat. Politik förvandlas till ett nollsummespel och i praktiken blir det en politik för att konservera de moderata landvinningarna.

Följaktligen ägnas en stor del av budgetpropositionen till att angripa Anders Borg och borgaralliansen för att ha bedrivit en ansvarslös politik. Det handlar givetvis inte om ansvar inför svenska folket eller för behoven av arbete och välfärd, utan om att ta ansvar för det överskottsmål som garanterar att pengar läggs på hög istället för att investeras för framtiden.

För att visa ansvar ska den V-stödda regeringen se till att banta ner den offentliga sektorns utgifter ännu mer de kommande fyra åren. Något som Ulla Anderson och Vänsterpartiet talar tyst om, när de försöker ta åt sig äran för de positiva bitarna i budgeten.

För att motivera den fortsatta åtstramningspolitiken hävdar Magdalena Andersson att ladorna är tomma. Det är en ren lögn. Den offentliga sektorns finansiella förmögenhet uppgår till 930 miljarder kronor. De senaste tio åren har pengar lagts på hög, trots skattesänkningar för överklassen. Det säger något om den enorma nedmonteringen av samhället och välfärden.

Till detta kommer ett läge med räntor nära noll, vilket gör att det kostar nästan ingenting för staten att låna till satsningar på sjukvård, skola, bostadsbyggande och infrastruktur. Satsningar som skulle ta ansvar för de enorma behov som finns i samhället. Men Löfven och Andersson väljer att istället ta ansvar för överskottsmålet, i deras värld kan jobb och tillväxt endast skapas i det privata näringslivet.

Det absurda är att medan Vänsterpartiet sluter upp bakom åtstramningspolitiken och alliansen och SD stämplar budgeten som en vänsterbudget, utifrån de positiva delarna, så hörs helt andra tongångar från näringslivet.

Från en del nationalekonomer och kapitalister ropas om behovet av en mer expansiv finanspolitik. Trots att riksbanken har sänkt räntan till noll går ekonomin på knäna. Istället för inflationsspöket, som vi i 30 år lärt oss att frukta, råder deflation. En del mer framsynta borgare inser att det privata näringslivet inte kan lösa situationen.

Deras skyhöga vinster, som enligt teorin ska gå till investeringar och därmed jobb, hamnar istället i spekulation och privat skuldsättning. Medan det offentliga samlar pengar på hög ökar den privata skuldsättningen lavinartat och allt fler ekonomer varnar för att bostadsbubblan håller på att spricka.

Kommunistiska Partiet har sagt det förr och vi säger det igen: Det är hög tid att skrota utgiftstak och överskottsmål. Inte för att strö pengar över det privata näringslivet, utan för en politik som sätter den fulla sysselsättningen i fokus. Det finns inget större slöseri än att låta hundratusentals människor gå arbetslösa.

Åtstramningspolitiken har nått vägs ände. Det är dags för en arbetarpolitik som tar ansvar för jobb och välfärd, vägen dit går genom satsningar på offentlig sektor och offentliga investeringar och ett slut på tilltron till och fjäskandet för överklassens näringsliv.