Bostadsminister Kaplan tar till orda

Det såg länge ut som om bostadsminister Mehmet Kaplan skulle gå i sin företrädares fotspår och i stort sett vara tyst om bostadspolitiken, trots att en bostadsminister kan förväntas ha en åsikt i frågan. Men så bröts tystnaden i förra veckan då Kaplan publicerade en artikel på DN Debatt med den hoppingivande rubriken ”Staten måste ta ekonomiskt ansvar för bostadsbyggandet”.

Äntligen, säger vi! Det är bra att den borgerliga regeringens fullständiga passivitet i bostadspolitiken bryts, i alla fall i ord.

Kaplan påpekar mycket riktigt att 400 000 människor är i behov av bostad. Han påpekar att efterfrågan på mindre lägenheter är stor och konstaterar helt riktigt att marknaden inte kan lösa bostadsbristen.

Den tidigare passiviteten i bostadspolitiken har i själva verket varit en synnerligen aktiv politik för att överlämna bostadsförsörjningen åt en marknad som varken kan eller vill lösa bostadskrisen.

Så långt är allt bra. Trots att Kaplan i mycket undviker att svara på frågan hur staten ska lösa bostadskrisen är det principiella ställningstagandet ändå viktigt och ett steg i rätt riktning, något som Kommunistiska Partiet hävdat länge.

Men i en viktig fråga duckar Kaplan – nämligen hyrorna. Allt sedan den sociala bostadspolitiken havererade på 1990-talet har konsekvenserna blivit en skriande bostadsbrist som gjort att hyrorna skenat i höjden. Nyliberalerna kan skrika hur mycket de vill om att det inte finns någon bostadsmarknad i Sverige, men i verkligheten marknadsanpassades hyror redan på 1990-talet när de samhälleliga subventionerna till byggandet slopades, om än att vi ännu inte fått rena marknadshyror. Bostadsbristen har gjort att det är säljarens marknad som gäller. Förlorarna är hyresgästerna, som tillhör en av de mest missgynnade grupperna under de senaste årtiondena.

S-mp-regeringen ser de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen som verktyget att råda bot på bostadsbristen. Problemet är att allmännyttan i lag är bunden att gå med vinst på samma sätt som de privata bostadsbolagen. En absurd ordning, som Kaplan inte berör med ett ord.

Marknaden har inte kunnat lösa bostadsbristen, men inte heller det nödvändiga underhållet av lägenhetsbeståndet. De kommunala bostadsbolagen har sedan 1990-talet sålt ut en fjärdedel av sitt bostadsbestånd, framförallt till olika typer av riskkapitalister, som snabbt sålt dem vidare till god förtjänst. Ett redan försummat underhåll har som regel blivit ännu sämre genom dessa försäljningar.

Behovet av renoveringar är akut hos många bostadsbolag. Men istället för att använda de skyhöga hyror som hyresgästerna år efter år betalar in försöker hyresvärdarna använda renoveringarna som argument för chockhöja hyrorna ännu mer, på sina håll uppemot 60 procent. Det har till med myntats ett nytt ord för fenomenet – renovräkning.

Nyproducerade lägenheter ligger idag på likadana prisnivåer, så regeringens initiativ att staten ska se till att ökade byggandet riskerar bli ett slag i luften om inte hyresnivåerna också reglereras till lägre priser. Rätten till bostad är en mänsklig rättighet, däremot står det ingenting i FN-stadgan om rätten att göra vinst på boende.

Det som krävs för att lösa bostadskrisen är ett rejält bostadsprogram där samhället tar ansvar för såväl byggande av lägenheter till bra standard, samt tar ansvar för att hyresnivåerna är låga så att arbetare och människor med vanliga inkomster har råd med lägenheterna.

Gick det för femtio år sedan, då staten beslutade och genomförde ett program för att bygga en miljon bostäder på tio år, så går det idag. Visst skulle det kosta, men det har vi utan vidare råd med. Sedan miljonprogrammet påbörjades har Sverige blivit dubbelt så rikt, i fast penningvärde.

Dessutom skulle ett sådant bostadsförsörjningsprogram fungera som en krisåtgärd genom de arbeten som skulle skapas och de offentliga investeringar som skulle krävas. Det skulle verkligen sätta fart på Sverige, i jämförelse med Riksbankens desperata räntesänkningar.

Ett statligt program för bostadsbyggande med trygga jobb under kollektivavtalsenliga villkor skulle dessutom motverka lönedumpningen.

Bostadspolitik handlar om att vilja och att göra upp med barnatron att marknaden kan lösa problemen. Men det handlar framförallt om att agera. Bostadsminister Kaplan har enligt artikeln på DN Debatt tagit de två första stegen. Återstår att se om han även tar det tredje steget.